Tag Archives: Tankar

Nu-et och Äventyret Framtiden

Sedan vi kom till Grekland för snart 6 veckor sedan har vi fått höra vilken tur vi har haft med vädret. De senaste dagarna har dock hösten kommit och det är underbart!

På dagarna når termometern 20-25 grader vilket är en perfekt temperatur för anläggningsarbet i trädgården och för att ha gångträning med en liten Iris, som tog sina första stapplande steg härom dagen. På kvällen steker vi pannkakor i fleece och ull-långisar.

Att gå på taverna är både gott och trevligt, men pannkakor med grädde och husets persikomarmelad är himmelskt!

Kämpar för att fokusera på och njuta av nu-et, men allt oftare driver tankarna iväg hemåt och på det som komma skall. Äventyret fortsätter och jag hoppas att ni vill följa med på resan

/Andreas

PS Jag klär ganska bra i grek-linne och kör skottkärra med cement hyfsat. Skönt att ha en talang att falla tillbaka på om hälsosektorn skulle kollapsa 😉

“Untitled” av Tassos Mantzavinos

Förra året upptäckte jag en grekisk konstnär vid namn Tassos Mantzavianos på galler TinT, här i Thessaloniki. Igår snubblade jag över ett silkscreentryck av konstnären som innehåller alla de element jag tycker om hos honnom.

Ett uttrycksfullt ansikte i en enkel miljö. Dragen påminner om dem man återser i ortodoxa ikoner blandat med dem hos den ironiska “folklore”-skuggspelsfiguren Karagiozis. Även ilustrationerna från min fars ABC-bok från 50-talet återfinns i hanns stil.

Med andra ord så talar den direkt till en Greks hjärta!

Tavlan har dock ej någon titel. Har ni några förslag? Och vad tycker ni, talar den till er?

/Andreas

PS Mantzavinos ställer i detta nu ut i Bryssel, om ni blir nyfikna och har vägarna förbi…

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Förändring Nostalgi och det som Består

Igår gick jag in i en affär.

Färger och lukter slog emot mig. Genast var jag 7 år. Första dagen efter den 48 timmar långa bilfärden ner till Grekland. Höll krampaktigt i 1000-lappen som min stora svartklädda farmor givit mig för att jag skulle köpa mig årets strandtofflor.

Denna affären var kanske lite stökigare än herr Koríkos affär i byn, men känslan var den samma, lukterna de samma. En affär som har och alltid har haft allt man kan tänkas behöva.

Gubben som satt bak disken var långt över pensionsålder. Över honom ett fotografi på en stilig man med slips och mustasch, det var gubbens farfar och det var han som öppnade förrättningen för länge länge sedan.

Utanför väggarna har världen förändrats. Åsnor och hästvagnar har ersatts med fyrhjulingar och bilar. Byns stolta segelhandelsflotta har inte ersatts, resterna av den syns bara i de pampiga hus som med råge har mist sin forna glans. Men innanför affärens väggar så står tiden pall, i alla fall så länge gubben lever. För hur man än vänder och vrider på det så är han den tredje och sista generationen som driver denna lanthandel.

Jag tänkte nog inte allt detta när jag var där inne, men jag kände det och musiken som strömmade ur högtalarna var som en resonanslåda för känslorna. Den vackraste melankoli spred sig i min kropp!

Saker och ting förändras, inte nödvändigtvis till det bättre, men så är det. Vi kan bara påverka utvecklingen, men aldrig få den att upphöra. Vad är det då som består? Jag tror det är de sakerna som är aldra viktigast, de som gör oss till människor. Dessa ting rår inte tidens tand på. De kommer bestå så länge människor befolkar denna jord.

Vad pratar jag om?

Jag och min far gjorde det, gubben i affären och hans pappa och många långt innan det lika så, på andra sidan jorden och om 100 år kommer en far, precis som jag, sitta på en av strandpromenad i skymningen tillsammans med sitt barn och dela en frukt.

För vissa saker är för bra att ändra på!

/Andreas

Lite politisk ANSVARSFRIHET och Systembolagets HÖSTSLÄPP 2012

Om det är någon som undrar så gör jag mer än att skriva bitska inlägg riktade mot Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Innan jag går vidare vill jag bara förtydliga några saker.

Jag angriper inte Vårdförbundet för att göra dem svagare, men för att jag vill se ett annat Vårdförbund, som för en annan politik.

Vad gäller frågan om jag är medlem i Vårdförbundet så är svaret på den frågan Nej. Jag var medlem under studietiden då jag även var uppe i Stockholm på studentträffar, jag var medlem under min tid på SÄS i Borås och jag har varit medlem under min tid som bemanningssjuksköterska i Sverige och Norge (trots att jag aldrig läst om att Vårdförbundet gjort något för de som jobbar i min branch). Jag var medlem fram till förra året då mina argument hade tagit slut när min fru som vanligt med inbetalningsavin i ena handen frågade “När skall du gå ur Vårdförbundet så vi slipper betala denna varje månad,du jobbar ändå aldrig i Sverige”. Min relation till Norges Sykepleierførbund är också lite komplicerat, men jag återkommer till det en annan gång.

Innan jag fortsätter vill jag bara tipsa om DN:s artikelserie om överbeläggningar och hur patienter far illa i vård-sommar-Sverige. Läs det och mitt förra inlägg om att man måste utkräva ANSVAR! Det är skandal att det för en politiker i Sverige är kariärmässigt självmord att inte ha betalat tvlicensen, men att spara pengar på vården så att människor bevisligen dör i onödan som en konsekvens av beslutet är helt riskfritt!

Efter fem dagar hos mina föräldrar i Blekinge har nu fam Papagiannis Sverigeturne kommit fram till Malmö.

Här spenderas helgen, tillsammans med min syster och hennes fästman, utan sorger och besvär i lägenheten på Sorgenfri, med promenader på stan och med ett besök på Systembolaget under gårdagens stora höstsläpp!

En flaska Chablis 1:er Cru från Domaine Garnier & Fils fick följa med hem. Den till hälften ekfatslagrade och typiskt minneraliga Chablis-flaskan var en mycket god vän till…

de med räkor och rom beströdda langos som syster hade lagat.

En flaska Blanto´s Gold Edition det vill säga en fin-fin Kentucky straight Bourbon Whiskey!

Har vid något tillfälle fått möjligheten att smaka Bourbon från Blanton´s och det är sannerligen en mycket speciell upplevelse. Fick nys om att denna skulle släppas för någon vecka sedan och den fick självklart följa med ut från Bolaget. Har bestämt mig för att inte öppna flaskan förrän jag kommer hem från Grekland om 7 veckor.

Efter att ha läst “denna” recensionen hoppas jag nästan att semestern är över snart…

Nästa gång skriver jag från Greklnad!

/Andreas

Usain Bolt, Spiridon Louis och konsten att bli legend

OS är slut och lika förväntansfull som man är innan det börjar, lika skönt är det när det är över!

Många har de fantastiska prestationerna varit och jag har fått med mig endel av dem när jag varit på besök hos mina gamlingar, endel andra har jag läst om i tidningen, men de flesta har gått mig obemärkt förbi, men det säger nog mer om mig och mina intressen än om prestationerna.

Det är dock något jag har hängt upp mig på som jag har haft svårt att släppa. Den fantastiskt snabba Usain Bolt har utnämnt sig själv till “legend” efter att ha blivit den förste att försvara sina OS-guld i både 100 och 200 meter. Bra säger jag, fantastiskt.

Jag och många med mig, däribland långtradarchauffören som stod i samma p-ficka utanför Flåm, hade noga planerat för att inte missa Usain Bolts 100-meterslopp, men är han en “legend” för det!?

För mig är ett ord som “legend” oerhört laddat och människor med det epitetet befinner sig någon stans mellan myt och verklighet. Jag skall ge ett exempel!

Spiridon Louis, en fattig ung man i en liten by i utkanten av en liten stad som inte många år tidigare hade blivit huvudstad i ett land som 1896, året då Spiridon var 26 år, var mindre än hälften så stort som idag. “Spiros”, som han kallades, hjälpte sin far att sälja mineralvatten i staden och på kvällen tog de sin åsna och gick hem till byn där de drev ett litet jordbruk.

Av en ren slump råkade Spiridon vara född i ett århundrade då rika Européer spenderade sina pengar på äventyrliga upptäktsresor för att fylla i de vita fläckarna på kartan.  Att jaga efter mytomspunna platser vars position sedan länge glömts  eller gömts var också högst populärt!

En av dessa rika och lärda män var den franske baronen Pierre de Coubertin som fängslades av utgrävningarna av det antika Olympia. Han bestämde sig för att han skulle starta upp de Olympiska spelen. Sagt och gjort, 1894 bildade han IOK (Internationella Olympiska Kommittén) och två år senare hölls de första spelen i Athen.

Coubertin, som gillade historia, var också inspirerad av historien om Feidippides som sprang från slaget i Marathon till Athen för att medela att de grekiska nationerna segrat över perserna och att de nu var räddade. Vid ankomst utbrast han “Chairete nikomen” (“Var hälsade, vi har segrat”), innan han föll ihop död av utmattning. Från den 12:e September 490 f.Kr fram till 1896 hade ingen varit så galen att springa den sträckan. Feidippides öde var antagligen lite avskräckande…

Coubertin ville dock annorlunda och “Marathon” blev en gren i de första Olympiska spelen. Grekiska uttagningar hölls och ansvarig var en officer vid namn Papadiamantopoulos och i det första uttagningsloppet, som också var det första moderna marathonloppet, gick några killar vidare. I det andra blev Er nya bekantskap Spiridon Louis 5:a, som råkade bo utanför just Athen och hade råkat tjänstgjöra under Papadiamantopoulos något år tidigare.

Mars 1896 gick spelen av stapeln och invigningen på den återuppbyggda antika stadion var nog oerhört pampig med dåtidens mått mätt.

Den 29:e Mars, när det var dags för Marathon hade den unga hemmanationens iver för att få ett guld övergått till desperation. Starten gick och de 17 löparna, varav 13 var greker, gav sig iväg. De internationella idrottsmännen tog genast täten. Någon stans halvvägs sprang löparna förbi en “kafenion” (cafe) som ägdes av Spiridons kärestas far. Spiros satte sig, beställde in ett glas vin och bad om ägarens dotters hand. Det skålades i Cognac och Spiros, som antagligen kände att detta var hans livs dag, lovade att komma i mål som nr 1 trotts att han nu låg en bra bit efter.

Med bara några kilometer kvar började de internationella idrottsmännen storkna, men i Spiros kropp brann ett hjärta av kärlek och i hans blod rann det sötaste vin så han fortsatte outtröttligt. Han gick upp i ledning och det sändes ett cykelbud till den väntande publiken på stadion som genast kom i extas och började ropa “Έλλην, Έλλην” (Hellen, Hellen).

Olympic Games, Athens 1896.View of the Panathenaic Stadium at the moment of the arrival of the Marathon runner Spyros Louis, March 29th, 1896. Photograph by Nikolaos Pantzopoulos. Benaki Museum

När den fattige vattenförsäljarens son kom in på stadion kokade läktarna. De två ungprinsarna mötte honom och sprang med i det sista varvet.

Väl i mål med sluttiden 2:58:50, som väl måste anses som en rätt skaplig nybörjartid, hyllades han som en nationalhjälte och av Kungen fick han önska sig vad han ville.

Spiridon, som var uppklädd i nationaldräkt, visste inte vad han skulle önska sig så önskade sig så han bad om en kärra som han kunde dra med sin åsna, drog sig tillbaka till sin lilla by som en nygift man och drev vidare sitt lilla jordbruk. Han blev senare lokal polis, men hamnade ändå i fängelse i ett år för ett brott han inte begått.

Som upprättelse fick han, som gammal man, bära den Greklands fana i Berlin 1936 och överlämna en fredens olivkvist till Adolf Hitler. Spiridon dog den 26:e Mars 1940, 67 år gammal, några månader innan Axelmakterna invaderade Grekland och slapp därmed uppleva de fasor hans folk skulle utsättas för av utav mannen han mött några år tidigare…

Spiridon sprang bara två lopp i sitt liv, ett kval och ett OS där han tog en vinpaus, han fick inga miljoner av sponsorer, men en åsnekärra och det räckte för att göra honom till en odödlig legend.

Om Usain Bolt har det som krävs vet jag inte, det får framtiden utvisa, men är det något historien om Spiridon Louis lär oss så är det att det inte handlar om att vinna flest guld, springa mest, eller snabbast som gör legenden. Legendstatusen får man av att göra något stort i ett större sammanhan där många detaljer gärna är höljda i dunkel och myterna blir lika många som de faktiska detaljerna!

/Andreas

PS Den lilla silverpokalen som Spiridon vann 1896 såldes tidigare i år på auktionshuset  Christie’s i London för den nätta summan av 860.000 US Dollar och det finns ett par barfota-löparskor uppkallade efter honom. Om någon minns Usain Bolt eller köpa hanns medaljer om 114 år kommer varken han eller vi få reda på…

Sjuksköterskan och Morfinet

Efter ett bad där den gula ankan gjorde sucée var det inte speciellt svårt att få dottern att somna här bredvid mig i sängen.

Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur “knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

Är du förvånad, fru Merkel!?

Grekiska folket har lagt sin röst!

Man har tagit besparingar och nedskärningar. Majoriteten av folket har insett att drastiska åtgärder krävs för att få ordning på systemet, men när man efter tre år endast kan se försämringar på horisonten, människor kastas ut i misär och det enda rådet man kan ge sina barn är “försök att lämna landet”, då är det nog.

Grekerna idag upplever att de befinner sig i en hopplös nedåtgående spiral och att mer av Merkels, IMF:s och Europeiska Centarlbankens medicin bara gör ont värre. Man kan inte offra sina barns hela framtid för att rädda Tyska banker eller ett kantrat monetärt experiment, för det är det konsekvenserna är av förd politik!

Det politiska Grekland som vi kände det före igår är borta. Inget parti fick över 20%, ingen kommer att kunna bilda regering och det 6:e största är öppet facistiskt och använder inte helt sällan hitlerhälsningar på sina möten. Speciellt det sista får det att vända sig i magen på mig, men alla logiska symptom på en misslyckad politik!

Vad som väntar nu vet ingen. Lösningen kanske finns i mer besparingar, diktatur, eller kanske en invasion, fru Merkel?

/Andreas

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6GPSvT1, SvT2, SVT3, SVT4

Positiv ANTIRASISM och tolerant HUMANISM

Ibland läser man saker som man känner är så självklara så att de inte borde behöva skrivas. Det senaste dygnet har jag läst två sådana texter.

Den första i SvD och författad av Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna och där argumenterar han för ett samhälle som präglas av “sekulär humanism” och innebär att han föreställer sig att världen är naturlig snarare än övernaturlig och att han tilltror människan ett förnuft och en moralisk kompass som inte bygger på religiösa dogmer. Han tror att godhet kommer inifrån, inte uppifrån”.

Vidare citerar han från Humanisternas idéprogram ”humanismen som livsåskådning är uttalat sekulär, obunden och oberoende av varje föreställning om påstått gudomliga eller magiska krafter” och “humanismen förespråkar ett sekulärt och pluralistiskt samhälle präglat av respekt, omtanke, rättvisa, solidaritet och ansvar”.

Guds vara eller ickevara blir en ickefråga,  och upp till var och en att avgöra. Människors klädstil, musiksmak, hudfärg, husdjur eller ogräs i rabatten blir på samma sätt ointressant, så länge vi i vår samvaro följer dessa idéer.

Läs hela Christers debattinlägg och tyck gärna till!

Den andra intressanta texten läste jag på SVT Debatt. Lika självklart argumenterar där Daniel Poohl, VD Stiftelsen Expo och Alex Bengtsson, Utbildningschef Stiftelsen Expo för “en positiv antirasism.

De skriver bl.a “Vi menar att antirasismen inte bara kan handla om att vara emot saker och ting. Den måste också handla om att vara för något. Med en positiv antirasism kan vi tala om framtiden och vilket samhälle vi vill vara med och bygga. För oss handlar det om att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans. Vi kallar det samexistens på lika villkor. Extremhögern och andra intoleranta grupper hävdar att en sådan samexistens är omöjlig. Men vi vet att det går”.

Andemeningarna i båda dessa debattinlägg är oerhört lika och som sagt, i mina öron, självklarheter. För att inte hitta på ett eget avslut på detta inlägg kopierar jag artiklarnas sista mening och klistrar in…

Saklighet, tolerans och en anda av upplysning är det bästa” och “positiva antirasismen är en spännande väg att gå för alla som drömmer om ett samhälle präglat av samexistens på lika villkor“.

/Andreas (med god hjälp av andra)

Länkar: EXPO, Humanisterna

 

 

 

 

 

Glömmer Världsfred och tuggar tidig kvällsmat

Klockan är 08.57 och jag intar en tidig kvällsmat.

Efter en natt då jag fattade ett litet, men avgörande beslut för en människa avnjuter jag en grekisk kikärtssoppa, lite rågbröd med olivolja o italiensk salami och ett glas smarrigt portugisiskt vin.

I bilen på vägen tillbaka från Ullevål till lägenheten i Strömen lyssnade jag som vanligt på NRK Nyheter. En söndag som denna är det BBC World Service som sköter sändningarna (det tackar jag för) och under de 15 minnuter det tog att köra fick jag veta att under natten har en amerikansk soldat i Afghanistan, efter ett sammanbrott på basen, gått ut och skjutit ihjäl tio civila människor. Ungefär samtidigt har israeliskt flygvapen bombat Gaza som svar på beskjutning från militanta grupper (19 palestinier dödade, 4 israeler sårade sedan i fredags). Blir nog inte världsfred idag heller…

Vann rätt låt? Ingen aning, nu går jag och lägger mig!

/Andreas

PS Kanske drömmer jag något som jag aldrig drömt förut(antagligen inte)…

DN, DN2, SvD1, SvD2