Tag Archives: pappablogg

Vad är gulligare än en ettåring!?

Det var frågan en vän ställde igår.

Hon svarade själv på frågan och svaret var självklart…

två ettåringar!

Vi har fått efterlängtat besök av vänner från Spjutstorp, Österlen här i Grekland. Våra nötköttsproducerande vänner har nämnts på bloggen flera gånger tidigare och nu är de här till min, Johannas och kanske fram för allt Iris stora glädje.

Det har varit 32 grader idag och nu när det börjar skymma åker grillen fram. Hoppas att allt är bra där hemma!

/Andreas

Förändring Nostalgi och det som Består

Igår gick jag in i en affär.

Färger och lukter slog emot mig. Genast var jag 7 år. Första dagen efter den 48 timmar långa bilfärden ner till Grekland. Höll krampaktigt i 1000-lappen som min stora svartklädda farmor givit mig för att jag skulle köpa mig årets strandtofflor.

Denna affären var kanske lite stökigare än herr Koríkos affär i byn, men känslan var den samma, lukterna de samma. En affär som har och alltid har haft allt man kan tänkas behöva.

Gubben som satt bak disken var långt över pensionsålder. Över honom ett fotografi på en stilig man med slips och mustasch, det var gubbens farfar och det var han som öppnade förrättningen för länge länge sedan.

Utanför väggarna har världen förändrats. Åsnor och hästvagnar har ersatts med fyrhjulingar och bilar. Byns stolta segelhandelsflotta har inte ersatts, resterna av den syns bara i de pampiga hus som med råge har mist sin forna glans. Men innanför affärens väggar så står tiden pall, i alla fall så länge gubben lever. För hur man än vänder och vrider på det så är han den tredje och sista generationen som driver denna lanthandel.

Jag tänkte nog inte allt detta när jag var där inne, men jag kände det och musiken som strömmade ur högtalarna var som en resonanslåda för känslorna. Den vackraste melankoli spred sig i min kropp!

Saker och ting förändras, inte nödvändigtvis till det bättre, men så är det. Vi kan bara påverka utvecklingen, men aldrig få den att upphöra. Vad är det då som består? Jag tror det är de sakerna som är aldra viktigast, de som gör oss till människor. Dessa ting rår inte tidens tand på. De kommer bestå så länge människor befolkar denna jord.

Vad pratar jag om?

Jag och min far gjorde det, gubben i affären och hans pappa och många långt innan det lika så, på andra sidan jorden och om 100 år kommer en far, precis som jag, sitta på en av strandpromenad i skymningen tillsammans med sitt barn och dela en frukt.

För vissa saker är för bra att ändra på!

/Andreas

På Fanaråken är det fram för allt två ting som gäller!

För två dagar sedan skrev jag att “vi räknar med en relativt lätt fjälltur trots 1100 meters stigning, fram för allt för att Visa-kortet har blivit betydligt lättare efter 2 dagars norsk shopping”. Antydan till hybris!?

YR.NO hade lovat vita moln med stora solar som skulle titta fram, det var inte riktigt vad vi såg när vi tittade upp på himmeln när vi vaknade på morgonen. Med en läkarstudent vid namn Otto, som jobbar på ett av kommunens sjukhem i sommar och hans fästmö som är på besök, i följebil, gav vi oss iväg mot fjällvandrarnas, bergs- och glaciär-klättrarnas Turtagrö Hotel. “Tindevegen” som bara är öppen sommartid skulle bjuda på storslagna vyer, men moln och lite får var det vi fick se på väg till hotellet.

Väl framme började molnen spricka upp och fulla med entusiasm för att påbörja vår vandringen mot Fanaråken slängde vi upp packningen på våra ryggar och så gav vi oss iväg…

…åt fel håll, något vi kom på 4 km och 200 höjdmeter senare…

Det var bara att lifta tillbaka och starta om.

Efter den omvägen var det lite grusväg i 4 km, så att vi var ordentligt uppvärmda till den stora utmaningen. För sen var det bara en, nej, två saker som gällde.

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten var det enda vi såg efter 2,5 timmar Upp och Sten. Med lår som höll på att explodera av ansträngning och 1 timme till toppen var det en tröstlös syn att se Otto och Sofi försvinna bakom den “falska” toppen (den riktiga toppen är straks över det som syns i dimman). Med hur trötta benen än var så var det, som ni ser, bara två saker som gälde Upp och Sten, Upp och Sten…

och lite lurig hal SNÖ som omväxling för att skoja till det för benen…

Men upp till den molnhöljda toppen 2068 m.ö.h kom vi!

Om jag ser skeptisk ut så beror det på att jag inte ser vad som finns 5 meter under mig. I hjärnan på någon som har höjdskräck betyder det “ett stup” och det får det att pirra obehagligt i benen. Antagandet var korrekt. Det var en brant och en stor glaciär som vi inte fick se, men oavsett så är fantasistup värre än riktiga!

Något annat som var”riktigt”…

var den “riktigt” goda lapskaus:en som serverades på “norges högst belägna turiststation” (på toppen)!

I det tillståndet vi befann oss äter man som ni kanske förstår inte “med ögonen”. En mugge (kanna på norska) vatten och närings-sörja var som manna från himmelen för våra kroppar och som genom ett litet mirakel…

började molnen skingra sig när vi klev ut och började vår nedstigning.

Under den var det Ner och Sten som gällde. Några trevliga saker hade dock tillkommit!

Vi hade fått en praktfull Utsikt som bortsett från att vara vacker…

…var väldigt tydlig med hur långt det var tillbaka till bilen…

…och så hade, den alltid så välkomna, solen bestämt sig för att titta fram bakom molnen för att värma våra ansikten och ingjuta hopp om att vi skulle komma ner.

Ner kom vi…

…och 4 km senare var vi framme vid Turtagrö Hotel!

Efter 18 km, 1100 höjdmeter , 9 timmar (+ den lilla omvägen som jag inte räknar med) och med en bebis på ryggen i 8 timmar (Otto bar sista timmen) är det lätt att känna sig som en ledbruten och sårig hjälte, men hur stolt jag än känner mig för att jag gjorde något som var tyngre än något jag gjort tidigare så finns det bara En som är duktigast.

Och det är såklart den lilla 10 månader och 10 dagar gamla Iris som suttit i sin bärmes på pappas (och Ottos) rygg i sammanlagt 9 timmar utan att tappa humöret en enda gång. Kan bara upprepa vad Johanna sa efter att hjälten somnat i sin spjälsäng sent på kvällen “hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad”. Hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad!

/Andreas

PS Så här många bilder har jag nog aldrig haft i ett blogginlägg, men det är svårt att välja. När träningsvärken, som jag har hintat om på Facebook, går över vet jag inte, men jag fasar inför att kliva ur sängen imorgon. Det jag däremot vet (numera) är att ordentliga kläder är ovärderligt på fjället och idag är jag tacksam att jag spenderade en mindre förmögenhet i Övres (Övre Årdal:s) sportaffär.

 

Hurtig på Molden och Lat med Klara Zimmergren

“NEJ, Slappna av. Tanka hem en TV serie. Lägg dig på soffan. Njut” var uppmaningen en gammal studiekamrat gav mig igår på bloggens Facebook-sida när jag skrev att vi skulle ut och gå på tur på min lediga dag.

Yr.no hade dagen innan skrivit att det skulle bli strålande sol. Igår morse hade de ändrat sig, men vi var taggade och varken Viktor eller de regnande-moln-symbilerna på kartan kunde stoppa oss.

Var lite nojig för låga täta mon som kan göra fjället en ganska läskig plats att vara på, men de dök först upp när vi var på väg hem.

På bilden Årdal inkilat mellan fjällen, eller det lilla man kan se av byn pga de låga molnen.

Innan det hade det varit behagligt mulet och svalt. Svettades gjorde vi ändå. Och när det började regna lite lätt.

Då var det bara att sätta på regnskyddet och ingen var ledsen för det…

Efter knappt 2 timmar hade vi klarat av de 3,6 km långa stigen och de 600 höjdmetrarna upp till Molden

Känns alltid lite som om man äger världen när man står vid ett toppröse…

En känsla som snabbt går över till ödmjukhet när man inser hur liten man är i denna vidunderliga natur!

Visst, utsikten hade säkert varit mer färgglad och Jotunheimens toppar hade prytt horisonten på ett magnifikt sätt om vädret varit fint.

Men olika nyanser av blått är också fint att fika till.

Eller vad tycker ni?

Ni som följer bloggen vet att jag älskar mat. Och mat är som vi alla vet aldrig så gott som när kroppen har förtjänat det.

Igår på en brygga i Solvorn, en liten pärla vid Lusterfjordens gröna vatten…

…där också det anrika Walaker Hotell ligger som är från 1600-talet och Norges äldsta hotell.

Dricka kaffe, äta lefse och studera kartor kan man göra där, om man inte vill betala för boende och flott middag.

Idag är också en ledig dag, men till skillnad från igår, följer vi Viktors uppmaning eller så gott det går när man har en 10 månaders dotter som går i 500. Som tur är så sover hon mellan varven och då gör vi allt vi kan för att ha lite “Söndag i Sängen”, som Bo Kaspers sjöng på en av sina första plattor…

TV-serier har vi inga, men Sommar i P1 med mängder av trevliga sommarpratare finns på nätet. Till frukosten lyssnade vi på Klara Zimmergrens sommarprat och blev rörda till tårar av hennes prat om ofrivillig barnlöshet.

Mellan varven kan jag också erkänna att jag fick lite dåligt samvete för att jag kanske ibland har varit en av de tanklösa män hon beskriver.

Skall inte försvara mig, men tacka henne för att hon delat med sig av sina erfarenheter och gjort mig medveten om hur det också kan vara.

Så kära Viktor om du läser detta, eller du som gör det nu. Ta dig en liten timme och lyssna.

This entry was posted in Betraktelser, Jobb och resa, Lön för mödan and tagged , , , , , , , , , , on by .

Pappablogg: Ett litet steg för mänskligheten…

Funderade länge på om jag skulle skriva om min helg på bloggen. Får höra ibland att jag försöker göra mig märkvärdig och kanske uppfattas det jag kommer skriva så, vad vet jag?

I alla fall så är det något alla mödrar gör tidigt och ofta och alla fäder förr eller senare. Och i ljuset av det inte något unikt, men för den enskilda fadern, i alla fall för mig, så är det som att köra bil ensam första gången efter man tagit körkort. Ingen som kan “rädda” en eller ta över, inget mentalt stöd eller några goda råd!

Kanske börjar någon förstå vart jag är på väg med detta inlägg?

Ja, rätt gissat!

Jag och Iris är ensamma hemma, utan fru/mammaJohanna inte bara en, men två nätter.

Johanna har är på tjej-weekend på Smögen. Tydligen har det utvecklat sig till en “frusexa” för att kompensera för att jag och Johanna gifte oss i smyg för snart ett år sedan och fråntog våra vänner möjligheten att fira möhippa/svensexa oss. Facebook har i alla fall skvallrat om att “MammaGiannis 1 år”-festen är trevlig och att fäder runt om i Sverige har ensamtid med sina barn…

Jag har inte varit nervös, men förväntansfull inför helgen och det kanske låter högtravande, men jag känner att jag har vuxit med uppgiften.

Vi har:

Varit på mingel fest/AfterWork (vi gick hem kl 19 för att inte missa grötstunden)

Fikat på stan.

Tränat på att äta ångad lax med potatis, morot som välsignats med olivolja och citron, iklädd nyinköpt haklapp-suit.

Och allt annat som man gör när man är ensam med barn tex natta, vila, hushållsarbeten, handla mat osv osv.

Helgens höjdpunkt måste vara när Iris vaknade kl 04.00 och var hungrig. Jag hade förberett så att jag hade allt jag behövde inom räckhåll så när jag  började skaka vällingen blev hon på ett strålande humör. Hon låg på mage och log ett nyfrälst leende och när hon sedan började äta var hon tvungen att ta pauser för att se mig i ögonen med trötta ögon och le, så nöjd var hon. Kanske det vackraste jag sett.

Känslan jag har i själen är “Jag kan ta hand om mitt barn” och det känns fantastiskt!

Är det någon fader/moder som har liknande erfarenheter/tankar?

/Andreas

PS Som sagt, ett litet (så gott som obefintligt) steg för mänskligheten, min fru gör detta ofta, men ett stort för mig som man, far och make!

PPS Kolla etiketten “pappablogg” om du är nyfiken på fler pappafunderingar…

Resa med Bebis i Paris

Paris, kanske inte staden i världen som är bäst anpassad för barnvagnar och bebisar, men kan man tänka sig att bära barnvagn i trappor och är lite finurlig så kan man se och göra mycket trevligt ändå!

Se på klassist konst tex Mona Lisa på Louvren går bra…

 Bara bebisen får mat ibland, här framför Medusas Flotte av Gèricault.

Se på “radikala abstraktionister” på Centre Pompidou, inte heller omöjligt.

Bara bebisen får lite mat när föräldrarna tar ett glas Chablis i den fina baren med

den ännu finare utsikten längst upp i museet.

Se på Eifeltornet? Jajamen,

bara man är redo när bebisen blir panikhungrig i nästa stora korsning…

Fransk 18- tidigt 19-talskonst på Musé l’Orsay förtrollade bebisen till den grad att hon ibland blev huvudatraktionen, men mycket intryck krävde påfyllning.

I den före detta tågstationens överdådiga restaurang!

Lite då och då så har föräldrarna också behövt påfyllning och då har bebisen passat på att få lite…

gos i pappas armhåla (fantastisk löksoppa),

ett smakprov (Beuf Borgignon var uppskattat)

eller en lekstund, som här på Svenska Klubben:s Jazz Onsdag som varmt rekommenderas!

Sällan man lyssnar på jazz i så fina lokaler

och på adresser av detta slag (mellan Louvren och Place de la Concorde, bokstavligt talat)!

Allt detta sliter så klart både på bebis och föräldrar,

men det är inte heller det ett problem så länge man lyssnar på det behovet också och unnar sig sovmorgnar och vilostunder när kroppen behöver det!

Det finns säkert saker man inte kan göra när man har med sig en bebis när man är ute och reser, men med lite sunt förnuft och lite planering så finns det desto fler man KAN göra! Och man skall inte underskatta sina medmänniskors hjälpsamhet när de får se att man har en bebis med sig, helt plötsligt så blir inget svårt eller besvärligt!!!

Så nu, efter denna frukostblogg där bebisen så klart också skulle ha lite smörgås (för husfridens skull) är det dags att gå ut och upptäcka fler saker man kan göra med bebis i Paris.

Återkommer!

/Andreas

PS Som ni förstår så har vi det väldigt bra här och jag har ingen egentlig anledning att vara på dåligt humör, men när SVT Debatt ringer och frågar om man vill vara med o prata sjuksköterskelön så svider det lite…

Glad Påsk (och lite omvänd saknad)!

I min och min frus relation är det oftast jag som åker bort. När jag är hemma så har hon allt som oftast varit här med mig.

Sedan vi fick vår underbara lilla dotter så har det varit så till 100%. Jag har åkt till Norge 4-7 dagar och när jag kommit hem så har jag spenderat så mycket tid som möjligt med dem.

Nu är det påsk och jag jobbar på en Vårdavdelning I Beredskap (VIB) som har öppnat på Mölndals Sjukhus för att inte påskbelastningen skall bli för stor på övriga avdelningar. Att komma hem till en tyst lägenhet var mycket märkligt!

Fru och dotter är hos sin mor(mor) och (mor)far och äter tydligen påsktårta.

Trots att jag bara varit hemma en timme efter jobbet så har jag vid flera tillfällen stannat upp för att lyssna och vid en gång vent mig om för att gå in och titta på min dotter. Var gång har det huggit till i hjärtat av saknad.

Hmmmm hur känns det då när barnet skall flytta hemifrån!? Jaja, det blir en senare fråga och den som har tålamod kan säkert läsa hur jag kommer uppleva det här på bloggen och sisådär 40-50 år…

Imorgon blir det åter upp tidigt för ännu en dag i Mölndal och sedan ett sista-minuten-Påsk-firande med svärföräldrar och familj.

Även om det är en hel timme Kristi uppståndelse skriver jag Glad Påsk och på grekiskt maner proklamerar jag Hristos Annesti!

/Andreas

PS Ser att jag stavade Hristos med X förra året. Det beror på att X utalas H på grekiska. Lägger ni till detta att P utalas R (andra bokstaven i “frälsarens” namn) så har ni förklaringen till den så vanliga symbolen

som är “rena rama grekiskan”…

Utforskar papparollen

Nio dagar går fort när man har det kul!

I morgon är det åter dags att åka till Strömmen för att jobba 7 dagar på A-Hus.

Under tiden jag är i Norge kommer min lilla dotter att fylla 6 månader och det känns helt galet. För ett halvår sedan såg jag lika dan ut, kanske lite rundare, men annars lika dan. På den tiden har dock min dotter gått från att vara en bebis som inte gör något annat än att äta till att vara en liten liten flicka som äter gröt och puré.

Det med maten är större än vad man kan tro. Det har givit mig en helt ny möjlighet att göra saker utan Johanna och utforska papparollen (och Johanna möjlighet att göra saker utan mig och Iris, något hon så klart har behov av).

Idag har jag tex varit…

…hurtig tränings-pappa i Slottsskogen medan frun var på joga…

…och snygg latte-pappa på stan medan frun slingade och klippte håret hos frisören.

Måste säga att bägge dessa papparollerna passar mig alldeles utmärkt och jag ser redan fram emot att fortsätta utforska papparollerna om en vecka, men först lite av rollen som pappa familjeförsörjaren!

/Andreas

PS Om det var någon som tittade på Vasaloppet så kanske ni känner igen mössan!?

Tidig vår med Piglux

I helgen har vi njutit av våren.

Inte minst Iris som fick njuta av den sköna solen för första gången i sitt liv!

Något något som däremot inte är första gången för henne är att vara på Akuten på Drottning Silvias Barnsjukhus…

Iris satt i knät på en vän och lekte och flaxade med armarna. Hon fastnade med handen, det sträckte till, klick och armen blev slapp och lilla snäckan började gråta.

Jag hade inte riktigt uppfattat situationen, men efter att jag konstaterat att det var något som inte stämde, armen inte fungerade och flickan grät så var det blev det full fart. Sup Alvedon, slängde ner lite skötsaker i en påse, ner med barnet i en overall och in i bilen. Majorna-Östra Sjukhuset gick ganska fort…

Väl på akuten så tog det inte mer än 20 minuter innan ortopeden konstaterade att det var en “piglux”.

Pigluxation. Subluxation av caput radii.

ICD-10: S53.0 Uppdaterad: 2011-07-17 

Definition: Subluxation av caput radii ur ligamentum anulare.

Orsak: Dragning i armens längdriktning. Klassiskt uppstår skadan vid försök att lyfta upp ett barn från marken genom att dra i dess arm.

Symtom: Barnet rör ej på sin armbåge. Underarmen hålls pronerad och lätt flek-terad intill kroppen.

Utredning: Klinik typisk, röntgen har begränsat värde eftersom benkärnorna ej är färdigutvecklade och kalkhaltiga i aktuella åldersgruppen.

Med van hand reponerades armbågsleden genom att böja armen med handflatan uppåt. Ortopeden sa att vi skulle vänta 5 minuter för att se om Iris kom igång med armen, men han hann inte mer än resa sig upp från stolen förrän vänsterarmen flaxade som om ingenting hade hänt och några minuter senare satt vi åter i bilen på väg hem.

Pigluxation-Akuten-Återkomst hem 65 min.

Resten av kvällen var tjejen i storform (så även vänsterarmen som ni inte ser) och satt med vid middagsbordet…

…där föräldrar och vänner avnjöt och varvade ner med en rejäl grekmiddag!

/Andreas


Denna mycket speciella jul

Avslutar i detta nu denna mycket speciella jul genom att plocka fram mitt lilla Äpple, som jag har försökt låta ligga ihopslagen, och summera.

På julafton var det sedvanlig jullunch med Johannas släkt. Sill, Jansson, Skinka och dopp i grytan. Ja, nubbe och julöl var det med!

Senare i svärföräldrarnas gillestuga var det levande ljus i granen och julklappar.

Juldag och annandag i Blekinge med min familj.

Mera mat så klart, men då betydligt mer Grekiskt med mammas vinbladsdolmar, röror, sallader, ouzo mm mm!

Och så lite mer julklappsutdelning…

Förutom att vi kanske åt lite mer vitlök än medelsvensson så tror jag att vi har haft en ganska vanlig jul. Kört en hel del, spenderat tid med familjen och varit glada. Lite smågnabb har vi i ärlighetens namn också lyckats klämma in, men det är inte jul på riktigt om man inte har lite av det också 🙂

Vi följde egentligen samma ritual som vi har gjort de senaste åren.

Men då tänker Du “att detta lät ju trevligt, men hur var det med det  mycket speciella”!?

Mycket enkelt. Detta är första julen som inte bara jag, men alla vi har umgåtts med, har firat med min lilla dotter Iris. Vart vi än har kommit, vad vi än har gjort så har hon dessa dagar varit i absolut centrum, även när hon har sovit.

Trots sina ynka ålder på 3 1/2 månad så har hon sannerligen bjudit till. Den lilla Irisen har visat sig absolut bästa sida och frikostigt delat ut leenden och glädjetjut som fått “publikens” hjärtan att smälta med ett “Åhhh så söt”.

Och jag har nog vuxit några centimeter av stolthet…

Hoppas ni också haft en bra jul! Vad gjorde du i år?

/Andreas