Tag Archives: Olympen

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Lämnar och summerar Evia och är nu på väg mot nya höjder

Det finns egentligen bara ett värdigt sätt att lämna en plats på och det är såklart

med båt, i alla fall en dag som igår när solen skiner och hav, himmel, båt och måsar samlas kring den “Blåvita”!

Att lämna en plats med båt och långsamt se platsen bli mindre och mindre ger en tid att reflektera kring vad platsen har givit, vad man kommer att sakna och vad man ser fram emot att uppleva vid resans slut.

På Evia har vi upplevt

varma källor i staden Edipsos där talet 80, inte bara är antalet varma källor (10% av landets varma källor), men också medelåldern på besökarna som spenderar dagarna likt sälar i det uppvärm havsvattnet eller på skållheta klipporna…

Vi har självklart också badat, men är man besökare på Evia skall man inte förvänta sig några stränder i världsklass som på många andra platser i Grekland.

Däremot desto fler tavernakatter…

…många tavernakatter!

Bor man som vi, i den enda vackra byn på norra ön, Limni så kan man också se fram emot några episka solnedgångar (speciellt om ett oväder precis dragit förbi bergen i horisonten).

En liten kort fjälltur blev det också, men det är inget jämfört med vad som komma skall…

Nu har vi som sagt lämnat Evia bakom oss och det känns skönt. I morse gick jag upp på vår “nya” terass i Litohoro och tittade på utsikten.

Åt ena hållet hav och åt andra…

…de skräckinjagande branta och steniga topparna på Olympen, Greklands högsta berg och hem till antikens gudar.

Får nästan svindel när jag tänker på att jag skall dit upp. Högsta toppen kommer jag inte kunna nå då den både är “luftig”, brant och olämplig för små barn. Jag kommer inte heller, i detta nu, lova några bragder då respekt för berget, hänsyn till väder och magkänsla går före allt, men ett är säkert. Efter två nätter och tre dagar på berget kommer jag ha en episk träningsvärk!

/Andreas

PS Några sjuksköterskenyheter hemifrån?