Tag Archives: Jotunheimen

Min Norge Sommar 2012 där Pappa var #1 och Sjuksköterska var #2

Igår var det då till slut dags att lämna Årdal, men innan jag börjar skriva om de nya resmålen, äventyren och utmaningarna vill jag hålla kvar oss vid “Norge-sommaren” en liten stund till.

Som jag har skrivit många gånger tidigare var detta inte en sommar då de stora pengarna skulle tjänas, men sommaren då jag skulle kombinera lagom mycket arbete med att umgås med min mammalediga fru och vårt barn på nya spännande platser. Det har vi gjort och när vi om 15 år, för hundrade gången, berättar för Iris om vår första sommar med henne och tittar på fotografier så är det nog dessa 5 som bäst summerar denna sommaren…

Med Iris framför en Norsk fjällgård i solskenet.

Fru och dotter äter “niste” på Molden, 1100 meter över Lusterfjorden.

Nödvändig paus. Vägen dottern har burits och skall bäras tillbaka syns…

Tittar ut över Bergen från Flöjelns topp, dit vi inte gick, men tog Flöjenbanan.

En topp och några stenar för mycket. Sista dagen då “stigen” var för brant och det kanske var en eller två sten för mycket att kliva upp på (säkerheten fram för allt när man har bebis på ryggen)…

Hade jag visat bilder för en kollega så hade det nog blivit samma bilder, men jag kanske också hade slängt in en bild från jobbet…

Soltak, Ray Ban och fjäll som nästan äter upp himmeln!

Bilderna beskriver knappast att temperaturen legat en bra bit under 20 grader nästan hela sommaren, men vi har svettats på våra turer ändå och helt ärligt, vem minns de regniga och kalla dagarna om 15 år!?

Nu är vi åter på den svenska sidan av Svinesundsbron, men inte hemma i Göteborg för där är vår lägenhet utlånad till några vänner.

Nej, vi har bytt Årdal mot Västergötland och Johannas gamla släktgård där vi i detta nu…

bland hela släktens avdankade möbler från de senaste 5 årtiondena, njuter av lite god ost, sallad och vin, som allt såklart inhandlats i Sverige!

Och i detta ljuva lugn planlägger vi framtidens äventyr som jag inte tänker dela med mig av just nu, men jag lovar ni kommer inte bli besvikna 😉

Skall försöka leva lite efter Paulo Choelho:s visdomsord:

If it´s still on your mind, it´s worth taking the risk!

Hur har din sommar varit och har du några spännande planer för framtiden!?

/Andreas

PS För att inte missa vad som händer, när det händer så kan jag rekommendera att ni följer mig och bloggen på Facebook (och bjud gärna in en vän eller två)!

PPS Vill ni ser bilder från denna sommaren, eller någon annan jobbresa i Norge så är det bara att söka eller klicka sig bakåt i historiken. Har jobbat i Tromsö, Lofoten, Bergen, Tysnes, Oslo, Tönsberg, Årdal, Borås, Göteborg, Uddevalla, Trollhättan, Stenungsund och Stockholm sedan jag började blogga så det finns en del bilder och iakttagelser att läsa/se…

På fötterna UPP och på RUMPAN ned för Galdhøpiggen!

Första fredagen på nästan en månad!

Som vi alla vet så måste en riktig fredag vara en arbetsdag som följs av minst två dagars ledighet. Är man bara ledig en dag så blir dagsföljden lill-fredag, söndag, extrem-måndag. Vi kan kanske kalla det lillhelg!?

Sommarvikarierande sjuksköterskor i Norge har allt som oftast bara “lillhelger”, något som är självvalt (finns få saker som är så gnälliga som svenska sjuksköterskor i Norge som råkar vara lediga 2 dagar på raken dvs ha Helg). Då jag har familjen med mig är jag i år ett undantag mot denna regel!

Som sagt fredag idag och som sig bör så shoppade vi lite på REA:n (satte sprätt på 3000 kronor dvs 5% av den lilla nätta norska skatteåterbäringen som trillade in igår), lagade mat, tog ett glas vin och sedan somnade jag, klockan 18, med Iris i famnen. Hade det inte varit för att det finns en förståndig moder i hemmet hade jag antagligen fortfarande sovit, vaknat klockan 3 på natten och irrat omkring som en osalig ande några timmar för att sedan slita med att vända tillbaka dygnet hela helgen…

Har planer för helgen, men de tänker jag inte dela med mig av nu, ni får allt vackert vänta till söndag eller måndag 🙂

Nej, detta inlägg tillägnas, förutom veckodagsfilosofi , förra söndagens (som inföll i onsdags) strapats.

För en gångs skull lämnade jag fru och barn hemma och strax efter 7 på morgonen gav jag och Otto oss iväg. 09.30 var vi framme vid anrika turiststationen Spiterstulen på 1100 meters höjd, mitt i Jotunheimens Nationalpark.

Strax där efter bar det av uppåt mot Galdhøpiggen, som är 4:e och såklart högstatoppen som ligger längs med stigen. Här ser man bara första…

En hel del stora stenar att kliva på, men desto mer snö som var bländande vit i solskenet!

Ett problem som försvann när det började snöa…

Med moln och snön försvann också sikten, men vi travade på. Upp på topp 1, lite ner, topp 2, lite ner, topp 3, lite ner och sist upp upp upp tills det helt plötsligt, klockan 13.15…

100 meter framför oss uppenbarade sig en…

…KORVKIOSK!

Galdhöpiggen är alltså inte bara Norges och Nordens högsta topp, det är också Norges mest extrema korv- och souvenir-kiosk…

Det var ett myller av folk när vi kom upp på toppen. Ca 200 personer hade denna dagen tagit den betydligt kortare vägen från Juvasshytta, över glaciären och upp på toppen.

Istället för att trängas för att få en bild på toppen satte vi oss ned och började laga mat. Färska champinjoner, lök, vitlök, grov o kryddig korv frästes i olivolja och fick sedan koka med krossade tomater med oliver och snabbmakaroner.

Betydligt sämre mat hade smakat fantastiskt 2469 m.ö.h!

Klockan blev 14 och glaciärfolket kopplade ihop sig och försvann. Kvar blev vi och några få andra som gärna går lite längre för att slippa gå i koppel.

Utsikten varierade mellan 50 och 300 meter under den kvarten vi drack kaffe på den absoluta toppen, vilket kanske var synd, men vi var glada ändå.

Vi var trots allt på “Norges Tak”, nordens högsta topp!!!

Vägen upp var OK, toppen var toppen, men vägen ned var fantastisk!

Solen tittade åter fram och glaciärerna visade upp sig från sin bästa sida!

Så även lämmeltågen som var på väg tillbaka på prydliga led…

Vi däremot, njöt av vår frihet och skuttade ned i snön…

…när det inte var tillräckligt brant för att åka på baken, såklart 🙂

Pulkabackar jag bara kunde drömma om när jag var liten grabb nere i Skåne! Strecken i snön är uppkörda rännor. De rutinerade hade med sig sopsäckar att åka i. Vi däremot fick skorna fulla med snö, men var glada ändå!

Eller nej, glad är fel ord. Vet inte om det var den tunna luften, att jag hade svettats 5 liter, utsikten eller rump-pulkan, men jag var euforisk och skrattade som ett litet barn när vi tjoade ner för fjället!

Kort och gott en SUPER-“Söndag” på Norges Tak

/Andreas

PS

Vid bildvisningen och ölprovningen som vi tog vid hemkomst fick jag lova Johanna att göra om turen när Iris har blivit så pass stor så hon kan gå själv (såg 7-åringar som gick den 8-9 timmar långa turen). Något jag redan ser fram emot!

 

På Fanaråken är det fram för allt två ting som gäller!

För två dagar sedan skrev jag att “vi räknar med en relativt lätt fjälltur trots 1100 meters stigning, fram för allt för att Visa-kortet har blivit betydligt lättare efter 2 dagars norsk shopping”. Antydan till hybris!?

YR.NO hade lovat vita moln med stora solar som skulle titta fram, det var inte riktigt vad vi såg när vi tittade upp på himmeln när vi vaknade på morgonen. Med en läkarstudent vid namn Otto, som jobbar på ett av kommunens sjukhem i sommar och hans fästmö som är på besök, i följebil, gav vi oss iväg mot fjällvandrarnas, bergs- och glaciär-klättrarnas Turtagrö Hotel. “Tindevegen” som bara är öppen sommartid skulle bjuda på storslagna vyer, men moln och lite får var det vi fick se på väg till hotellet.

Väl framme började molnen spricka upp och fulla med entusiasm för att påbörja vår vandringen mot Fanaråken slängde vi upp packningen på våra ryggar och så gav vi oss iväg…

…åt fel håll, något vi kom på 4 km och 200 höjdmeter senare…

Det var bara att lifta tillbaka och starta om.

Efter den omvägen var det lite grusväg i 4 km, så att vi var ordentligt uppvärmda till den stora utmaningen. För sen var det bara en, nej, två saker som gällde.

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten var det enda vi såg efter 2,5 timmar Upp och Sten. Med lår som höll på att explodera av ansträngning och 1 timme till toppen var det en tröstlös syn att se Otto och Sofi försvinna bakom den “falska” toppen (den riktiga toppen är straks över det som syns i dimman). Med hur trötta benen än var så var det, som ni ser, bara två saker som gälde Upp och Sten, Upp och Sten…

och lite lurig hal SNÖ som omväxling för att skoja till det för benen…

Men upp till den molnhöljda toppen 2068 m.ö.h kom vi!

Om jag ser skeptisk ut så beror det på att jag inte ser vad som finns 5 meter under mig. I hjärnan på någon som har höjdskräck betyder det “ett stup” och det får det att pirra obehagligt i benen. Antagandet var korrekt. Det var en brant och en stor glaciär som vi inte fick se, men oavsett så är fantasistup värre än riktiga!

Något annat som var”riktigt”…

var den “riktigt” goda lapskaus:en som serverades på “norges högst belägna turiststation” (på toppen)!

I det tillståndet vi befann oss äter man som ni kanske förstår inte “med ögonen”. En mugge (kanna på norska) vatten och närings-sörja var som manna från himmelen för våra kroppar och som genom ett litet mirakel…

började molnen skingra sig när vi klev ut och började vår nedstigning.

Under den var det Ner och Sten som gällde. Några trevliga saker hade dock tillkommit!

Vi hade fått en praktfull Utsikt som bortsett från att vara vacker…

…var väldigt tydlig med hur långt det var tillbaka till bilen…

…och så hade, den alltid så välkomna, solen bestämt sig för att titta fram bakom molnen för att värma våra ansikten och ingjuta hopp om att vi skulle komma ner.

Ner kom vi…

…och 4 km senare var vi framme vid Turtagrö Hotel!

Efter 18 km, 1100 höjdmeter , 9 timmar (+ den lilla omvägen som jag inte räknar med) och med en bebis på ryggen i 8 timmar (Otto bar sista timmen) är det lätt att känna sig som en ledbruten och sårig hjälte, men hur stolt jag än känner mig för att jag gjorde något som var tyngre än något jag gjort tidigare så finns det bara En som är duktigast.

Och det är såklart den lilla 10 månader och 10 dagar gamla Iris som suttit i sin bärmes på pappas (och Ottos) rygg i sammanlagt 9 timmar utan att tappa humöret en enda gång. Kan bara upprepa vad Johanna sa efter att hjälten somnat i sin spjälsäng sent på kvällen “hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad”. Hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad!

/Andreas

PS Så här många bilder har jag nog aldrig haft i ett blogginlägg, men det är svårt att välja. När träningsvärken, som jag har hintat om på Facebook, går över vet jag inte, men jag fasar inför att kliva ur sängen imorgon. Det jag däremot vet (numera) är att ordentliga kläder är ovärderligt på fjället och idag är jag tacksam att jag spenderade en mindre förmögenhet i Övres (Övre Årdal:s) sportaffär.