Tag Archives: Grekland

Njuter Höstens (Grekiska)Frukter!

Som jag skrivit tidigare så är hösten definitivt här…

…och stränderna ligger sedan länge tomma.

Kanske är märkligt i svenska ögon, då det på dagarna är upp emot 25 grader, men tänker man på att det i två månader varit närmare 40 och ytterligare 2 över 30 så kan man förstå att folk är både mätta på hav och lite kräsna vad gäller badtemperaturen.

Nu är tid att njuta av den lena solen och sluta gömma sig ifrån den.

Vädret har förändrats och med den naturen. Om sommaren var melonernas, persikornas, spannmålens och tobakens skördetid så har nu tiden kommit för andra grödor.

I morse tog vi bilen genom morgondimman till “folk”-marknaden som är i grannbyn var onsdag.

Många av fälten var fulla av bomulstussar, redo att skördas. De överfulla lastbilarna, på väg till anläggningen som tar emot skörden, ser ut som molnfångare som hela tiden läcker sitt byte. I vägkanterna ligger tussarna likt den första snön.

På vår väg också tusentals olivträd som i dessa dagar bågnar av sin börda. För de träden vars frukt skall ätas hel är väntans dagar snart över, de som skall bli till gyllengrön olivolja får en månad till så att de hinner bli svarta, mogna och stinna med olja.

Marknaden, som är mycket mer trogen årstiderna och landet än de svenska stormarknaderna, har såklart också förändrat sitt utbud. Spenat, sallad och andra liknande växter som slet i den obarmhärtiga solen säljs nu i mängder. Broccoli, kål i alla dess former, rotfrukter och såklart de första efterlängtade citrusfrukterna. Clementinerna vi köpte idag var himmelska!

Min favoritfrukt, denna årstiden, trots clementinernas förträfflighet är dock en annan. Det är dessutom en frukt som jag kan plocka hos min kusin (och om något år i min trädgård)

Granatäpplen är inte bara goda och nyttiga, de är också vackra…

FÖRFÖRISKT VACKRA!!!

Jag, som inte är en vintermänniska, trivs som fisken i vattnet och tror du att naturen nu är klar för att gå i ide så har du fel. Mina onklar har fullt upp med att plantera kål, purjolök, spenat och liknande grödor som klarar lite frost. Här skördar man sina egna grönsaker långt in i januari.

Det är dock inget jag kommer att få uppleva i år. Imorgon är sista dagen i landet, så nu skall jag och frugan packa så att vi kan ägna oss åt annat imorgon.

Som att sitta och lukta på vår nästan 2 meter höga rosmarin. Doften den sprider kring sig gör inte bara humlorna galna av glädje…

/Andreas

Nu-et och Äventyret Framtiden

Sedan vi kom till Grekland för snart 6 veckor sedan har vi fått höra vilken tur vi har haft med vädret. De senaste dagarna har dock hösten kommit och det är underbart!

På dagarna når termometern 20-25 grader vilket är en perfekt temperatur för anläggningsarbet i trädgården och för att ha gångträning med en liten Iris, som tog sina första stapplande steg härom dagen. På kvällen steker vi pannkakor i fleece och ull-långisar.

Att gå på taverna är både gott och trevligt, men pannkakor med grädde och husets persikomarmelad är himmelskt!

Kämpar för att fokusera på och njuta av nu-et, men allt oftare driver tankarna iväg hemåt och på det som komma skall. Äventyret fortsätter och jag hoppas att ni vill följa med på resan

/Andreas

PS Jag klär ganska bra i grek-linne och kör skottkärra med cement hyfsat. Skönt att ha en talang att falla tillbaka på om hälsosektorn skulle kollapsa 😉

“Untitled” av Tassos Mantzavinos

Förra året upptäckte jag en grekisk konstnär vid namn Tassos Mantzavianos på galler TinT, här i Thessaloniki. Igår snubblade jag över ett silkscreentryck av konstnären som innehåller alla de element jag tycker om hos honnom.

Ett uttrycksfullt ansikte i en enkel miljö. Dragen påminner om dem man återser i ortodoxa ikoner blandat med dem hos den ironiska “folklore”-skuggspelsfiguren Karagiozis. Även ilustrationerna från min fars ABC-bok från 50-talet återfinns i hanns stil.

Med andra ord så talar den direkt till en Greks hjärta!

Tavlan har dock ej någon titel. Har ni några förslag? Och vad tycker ni, talar den till er?

/Andreas

PS Mantzavinos ställer i detta nu ut i Bryssel, om ni blir nyfikna och har vägarna förbi…

Mer än en byggnad

Det finns byggnader av många slag. Fina, fula, vackra, funktionella, nya och gamla. En del talar till en, andra vill man helst inte se och vissa är som dolda skatter som man måste vara på sin vakt för att inte missa.

Sen finns det byggnader vars existens är så intensiv och fantastisk att man måste lägga märke till och uppmärksamma dem!

Rotunda:n i Thessaloniki är en sådan byggnad.

Byggnaden har sett både Romerska och Bysantiska kejsare, Otomanska sultaner och presidenter. Riken har uppstått och fallit sönder. Krig och fred har härjat. Barn har döpts, förälskade av olika religioner har fått varandra under sekel och millenier. Vad hade man inte gjort för att få göra besök var 100:e år i denna byggnads historia!?

Galerius, Roms 53:e Kejsare och en av de sista som trodde på Olympens 12 Gudar, är i historieböckerna mest känd för sina fälttåg i öster och som den ivrigaste (och siste) förföljaren av de tidiga kristna. Galerius som spenderade många år i Thessaloniki, staden jag är i nu, lät uppföra ett byggnadskomplex där bl.a ett palats, en triumfbåge och Rotunda:n satt ihop.

Byggd 306 e.Kr av kejsar Galerius som ett tempel till en av antikens gudar (oklart vilken) blev den ombyggd av Konstantin den Store till kyrka under tidigt 300-tal. I 1200 år förblev den kyrka tills Ottomanerna år 1590 intog staden .Då den fick byggnaden en minaret och konverterades till moské. 1912 befriades staden av grekiska armén under Balkankriget. Rotunda:n fick behålla sin minaret, men började åter fungera som kyrka. De senaste årtiondena är byggnaden fram för allt varit museum, men vid vissa högtiden hålls även liturgi hålls.

I en jordbävningsdrabbad stad som som dessutom eldhärjats flera gånger är det ett under att byggnaden fortfarande står (och är det inte ett under så kan det bero på de 6 meter tjocka väggarna…

I Thessaloniki, som jag har bloggat om förr, blandas historia och intensiv närvaro i nuet på det bästa sätt och har ni inte varit här så uppmanar jag er alla att snart, mycket snart komma hit och utforska själva!

/Andreas

Pausblogg…

Jobbar på att få tid till att blogga, men har fullt upp med annat…

Som nu tex så har jag fullt upp med att se månen som går upp ur havet och dricka vin på balkongen tillsammans med goda vänner.

/Andreas @Pandileimonas Pieria

Vad är gulligare än en ettåring!?

Det var frågan en vän ställde igår.

Hon svarade själv på frågan och svaret var självklart…

två ettåringar!

Vi har fått efterlängtat besök av vänner från Spjutstorp, Österlen här i Grekland. Våra nötköttsproducerande vänner har nämnts på bloggen flera gånger tidigare och nu är de här till min, Johannas och kanske fram för allt Iris stora glädje.

Det har varit 32 grader idag och nu när det börjar skymma åker grillen fram. Hoppas att allt är bra där hemma!

/Andreas

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Förändring Nostalgi och det som Består

Igår gick jag in i en affär.

Färger och lukter slog emot mig. Genast var jag 7 år. Första dagen efter den 48 timmar långa bilfärden ner till Grekland. Höll krampaktigt i 1000-lappen som min stora svartklädda farmor givit mig för att jag skulle köpa mig årets strandtofflor.

Denna affären var kanske lite stökigare än herr Koríkos affär i byn, men känslan var den samma, lukterna de samma. En affär som har och alltid har haft allt man kan tänkas behöva.

Gubben som satt bak disken var långt över pensionsålder. Över honom ett fotografi på en stilig man med slips och mustasch, det var gubbens farfar och det var han som öppnade förrättningen för länge länge sedan.

Utanför väggarna har världen förändrats. Åsnor och hästvagnar har ersatts med fyrhjulingar och bilar. Byns stolta segelhandelsflotta har inte ersatts, resterna av den syns bara i de pampiga hus som med råge har mist sin forna glans. Men innanför affärens väggar så står tiden pall, i alla fall så länge gubben lever. För hur man än vänder och vrider på det så är han den tredje och sista generationen som driver denna lanthandel.

Jag tänkte nog inte allt detta när jag var där inne, men jag kände det och musiken som strömmade ur högtalarna var som en resonanslåda för känslorna. Den vackraste melankoli spred sig i min kropp!

Saker och ting förändras, inte nödvändigtvis till det bättre, men så är det. Vi kan bara påverka utvecklingen, men aldrig få den att upphöra. Vad är det då som består? Jag tror det är de sakerna som är aldra viktigast, de som gör oss till människor. Dessa ting rår inte tidens tand på. De kommer bestå så länge människor befolkar denna jord.

Vad pratar jag om?

Jag och min far gjorde det, gubben i affären och hans pappa och många långt innan det lika så, på andra sidan jorden och om 100 år kommer en far, precis som jag, sitta på en av strandpromenad i skymningen tillsammans med sitt barn och dela en frukt.

För vissa saker är för bra att ändra på!

/Andreas

En sjuksköterskas plikt och hur lite Norge hamnar i en Grekisk trafikolycka

Finns få saker som är så irriterande som långsamt internet. Av den anledningen har jag tagit mig till närmaste småstad för att få lite blogg-lugn och en anständig uppkoppling.

Härom dagen, när vi var på väg till stranden, stod det några bilar mitt på vägen. Såg märkligt ut. När vi kom närmare såg vi en polis vinkade förbi oss. Reflexmässigt följde jag polisens anvisning, men sedan hann tanken ifatt kroppen. Ingen ambulans var närvarande. Ställde mig i vägkanten klev ur. Polisen tittade frågande på mig. “Jag är sjuksköterska, kan jag hjälpa till med något”. Lät väldigt mycket som på film, men vad skall man säga? Polisen pekade på en tant som låg utsträckt  på asfalten, såg nästan lättad ut och sa “du får gärna ta en titt på henne”.

Tanten som hade suttit i baksätet utan bilbälte var vid medvetande. Var inte speciellt svårt att konstatera att hon hade en humerusfraktur och på huvudet, som kade krossat sidorutan, en stor lös hårlapp. Kraniet under såg helt ut, men under där fanns nog en väl omskakad hjärna…

Kunde inte mycket göra än att prata lugnande med tanten och se till så att hon låg stilla. Efter 10-15 min dök ambulansen upp och ut hoppade en läkare och en “paramedic”. Rapporterade lite snabbt vad jag hade observerat medan vi satte på krage och fick upp henne på båren. Läkaren såg lite konfunderad ut när han såg på mig och frågade “var jobbar du”. När jag svarade Norge och Sverige ryckte han till!

Visade sig att läkaren hade bestämt sig för att emigrera och skulle börja på norsk språkkurs nästa vecka. Hade lust att prata mer med honom om detta, men vi hade en patient emellan oss som skulle få åka med blåljus 100 km till Thessaloniki.

Jag gjorde min plikt som sjuksköterska genom att stanna vid en olycka för att hjälpa en medmänniska och det faktum att alla med någon form av utbildning ser sig om efter en nödutgång från detta land fick lite Norge att hamna på den solvarma asfalten någon stans mellan antika Amfipolis och det turkosa havet!

Nu skall jag tillbaka till byn och koka marmelad på farbrors persikor då de kommer i sådana mängder att ingen människa klarar av att äta dem och så skall det packas. Imorgon bär det av söderut. Första stopp Delfi!

/Andreas

PS Aldrig jobbat ambulans eller akuten. Hade jag kunnat göra mer för tanten? Kontroller jag borde ha gjort?

Lite middag i byn

Hade en mycket liten del av min släkt över på middag i min trädgård igår. Den nya grillen skulle invigas!

15 vuxna och 3 små barn i min trädgård tillsammans med mängder av mat och dryck. Kring midnatt kom en och annan kofta och några filtar fram. Sedan kunde vi fortsätta några timmar till.

Behöver jag skriva att vi hade väldigt trevligt?

/Andreas