Tag Archives: “gå på tur”

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Prövar Fiskelyckan och kommer inte hem Tomhänt!

Jag är ingen fiskartyp. Fiske är allt för tålamodsprövande och ingen garanterad utdelning. Men man måste ge allt en chans lite då och då för att se om man har ändrat sig!

Hade hört rykten om att Kolabottsvotni, på fjället mellan Offerdal och Seimsdalen, skall vara ett fiskarparadis, men också ligga på privat mark. Skulle vi prova på att tjuvfiska!?

Jobbar man i hemtjänsten på en så här liten plats så vet man vem som äger vad, så vi bytte lagbrottets kittlande spänning mot laglydighetens behagliga lugn genom att åka fram till rätt gård, knacka på och vackert fråga om vi fick kasta lite.

Det var ett stort misstag…

Är i alla fall övertygad om att ägarens medgivande var anledningen till att fiskarna vägrade nappa!

Har min åsikt om fiske ändrats? Ja och Nej, skulle aldrig få för mig att ställa mig ensam och kasta i 6 timmar, men att med en vän och familjen ha fiske som en gemensam aktivitet ute i naturen som man kan samlas kring, definitivt Ja!

Den varma chokladmjölken dracks upp, fiskelyckan prövades och solen började närma sig horisonten. Skulle vi komma hem tomhänta?

På väg ner till bilen vände vi vår uppmärksamhet åt ett helt annat håll!Marken vi gick på var nästan mer blå än grön och…

…på inte allt för lång tid hade vi fått ihop nästan 1 1/2 liter söta små blåbär!

Idag är min sista lediga dag innan vi lämnar Årdal om en vecka. Vi skall ta oss en liten fjälltur nu och när vi kommer hem har vi på kvällens meny ersatt öring med blåbärspaj!

/Andreas

På fötterna UPP och på RUMPAN ned för Galdhøpiggen!

Första fredagen på nästan en månad!

Som vi alla vet så måste en riktig fredag vara en arbetsdag som följs av minst två dagars ledighet. Är man bara ledig en dag så blir dagsföljden lill-fredag, söndag, extrem-måndag. Vi kan kanske kalla det lillhelg!?

Sommarvikarierande sjuksköterskor i Norge har allt som oftast bara “lillhelger”, något som är självvalt (finns få saker som är så gnälliga som svenska sjuksköterskor i Norge som råkar vara lediga 2 dagar på raken dvs ha Helg). Då jag har familjen med mig är jag i år ett undantag mot denna regel!

Som sagt fredag idag och som sig bör så shoppade vi lite på REA:n (satte sprätt på 3000 kronor dvs 5% av den lilla nätta norska skatteåterbäringen som trillade in igår), lagade mat, tog ett glas vin och sedan somnade jag, klockan 18, med Iris i famnen. Hade det inte varit för att det finns en förståndig moder i hemmet hade jag antagligen fortfarande sovit, vaknat klockan 3 på natten och irrat omkring som en osalig ande några timmar för att sedan slita med att vända tillbaka dygnet hela helgen…

Har planer för helgen, men de tänker jag inte dela med mig av nu, ni får allt vackert vänta till söndag eller måndag 🙂

Nej, detta inlägg tillägnas, förutom veckodagsfilosofi , förra söndagens (som inföll i onsdags) strapats.

För en gångs skull lämnade jag fru och barn hemma och strax efter 7 på morgonen gav jag och Otto oss iväg. 09.30 var vi framme vid anrika turiststationen Spiterstulen på 1100 meters höjd, mitt i Jotunheimens Nationalpark.

Strax där efter bar det av uppåt mot Galdhøpiggen, som är 4:e och såklart högstatoppen som ligger längs med stigen. Här ser man bara första…

En hel del stora stenar att kliva på, men desto mer snö som var bländande vit i solskenet!

Ett problem som försvann när det började snöa…

Med moln och snön försvann också sikten, men vi travade på. Upp på topp 1, lite ner, topp 2, lite ner, topp 3, lite ner och sist upp upp upp tills det helt plötsligt, klockan 13.15…

100 meter framför oss uppenbarade sig en…

…KORVKIOSK!

Galdhöpiggen är alltså inte bara Norges och Nordens högsta topp, det är också Norges mest extrema korv- och souvenir-kiosk…

Det var ett myller av folk när vi kom upp på toppen. Ca 200 personer hade denna dagen tagit den betydligt kortare vägen från Juvasshytta, över glaciären och upp på toppen.

Istället för att trängas för att få en bild på toppen satte vi oss ned och började laga mat. Färska champinjoner, lök, vitlök, grov o kryddig korv frästes i olivolja och fick sedan koka med krossade tomater med oliver och snabbmakaroner.

Betydligt sämre mat hade smakat fantastiskt 2469 m.ö.h!

Klockan blev 14 och glaciärfolket kopplade ihop sig och försvann. Kvar blev vi och några få andra som gärna går lite längre för att slippa gå i koppel.

Utsikten varierade mellan 50 och 300 meter under den kvarten vi drack kaffe på den absoluta toppen, vilket kanske var synd, men vi var glada ändå.

Vi var trots allt på “Norges Tak”, nordens högsta topp!!!

Vägen upp var OK, toppen var toppen, men vägen ned var fantastisk!

Solen tittade åter fram och glaciärerna visade upp sig från sin bästa sida!

Så även lämmeltågen som var på väg tillbaka på prydliga led…

Vi däremot, njöt av vår frihet och skuttade ned i snön…

…när det inte var tillräckligt brant för att åka på baken, såklart 🙂

Pulkabackar jag bara kunde drömma om när jag var liten grabb nere i Skåne! Strecken i snön är uppkörda rännor. De rutinerade hade med sig sopsäckar att åka i. Vi däremot fick skorna fulla med snö, men var glada ändå!

Eller nej, glad är fel ord. Vet inte om det var den tunna luften, att jag hade svettats 5 liter, utsikten eller rump-pulkan, men jag var euforisk och skrattade som ett litet barn när vi tjoade ner för fjället!

Kort och gott en SUPER-“Söndag” på Norges Tak

/Andreas

PS

Vid bildvisningen och ölprovningen som vi tog vid hemkomst fick jag lova Johanna att göra om turen när Iris har blivit så pass stor så hon kan gå själv (såg 7-åringar som gick den 8-9 timmar långa turen). Något jag redan ser fram emot!

 

Familjen Papagiannis Norska Årdals-vardag

På Söndag har jag och min familj varit i Årdal i 5 veckor. Någon form av vardag har infunnit sig, inte som hemma, men ändå vardag. Trivs på jobbet. Trevliga medarbetare och har fått en god relation till alla “brukare” (eller vad det heter). Lite action, men mycket trevligt, som sagt, och såklart en hel del…

…fina utsikter från hemtjänstbilen!

Krutet ligger helt klart på fritiden. Som ni antagligen har förstått så blir det ganska mycket “gå på tur” (vandra på norska, fram för allt på fjället).

Jobbar jag eftermiddag så kanske vi tar bilen till “Övre” dvs Övre Årdal som uttalas Aurdàl och går de fem kilometrarna”fram till Vetti”, äter en glass för 30 Nok/st och går 5 km tillbaka igen.

Jobbar jag dag så är en kvällstur till tex den drygt 3 timmar långa turen från Offerdal till Paradisjuvet perfekt. Här har vi tagit med oss Xtra-kollegan Ia som är i Norge som sjuksköterska för första gången. Hon gjorde missen att inte ta med sig något fortskaffningsmedel till den norska landsbygden, men förståndig nog att packa ner en kall öl som avnjöts 850 m.ö.fjorden (jag fick också smaka).

De lediga dagarna tar vi längre turer, en del har jag skrivit om, andra inte. Igår var vi uppe på ett fjäll vid den av UNESCO Världsarvsmärkta Nærøyfjorden. Gick fyra kilometer långt och en kilometer upp dvs 25% lutning i snitt (de första 2 km hade 40% lutning). 8 km på 6 timmar ink lite vila.

Varför utsätter man sig för något så smärtsamt kan man undra!?

Behöver knapt skriva “utsikten”, men också för att få…

…mysa lite på blåbärsrisbädd…

…gå ner igen och…

…leka extrem Top Model såklart!

Nästan sorgligt att det snart bara är tre veckor “fam Papagiannis Norska Årdals-vardag” kvar 🙁

/Andreas

PS Behöver jag påminna om att bjuda in era ssk-vänner till bloggens Facebooksida?

På Fanaråken är det fram för allt två ting som gäller!

För två dagar sedan skrev jag att “vi räknar med en relativt lätt fjälltur trots 1100 meters stigning, fram för allt för att Visa-kortet har blivit betydligt lättare efter 2 dagars norsk shopping”. Antydan till hybris!?

YR.NO hade lovat vita moln med stora solar som skulle titta fram, det var inte riktigt vad vi såg när vi tittade upp på himmeln när vi vaknade på morgonen. Med en läkarstudent vid namn Otto, som jobbar på ett av kommunens sjukhem i sommar och hans fästmö som är på besök, i följebil, gav vi oss iväg mot fjällvandrarnas, bergs- och glaciär-klättrarnas Turtagrö Hotel. “Tindevegen” som bara är öppen sommartid skulle bjuda på storslagna vyer, men moln och lite får var det vi fick se på väg till hotellet.

Väl framme började molnen spricka upp och fulla med entusiasm för att påbörja vår vandringen mot Fanaråken slängde vi upp packningen på våra ryggar och så gav vi oss iväg…

…åt fel håll, något vi kom på 4 km och 200 höjdmeter senare…

Det var bara att lifta tillbaka och starta om.

Efter den omvägen var det lite grusväg i 4 km, så att vi var ordentligt uppvärmda till den stora utmaningen. För sen var det bara en, nej, två saker som gällde.

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten…

Upp och Sten var det enda vi såg efter 2,5 timmar Upp och Sten. Med lår som höll på att explodera av ansträngning och 1 timme till toppen var det en tröstlös syn att se Otto och Sofi försvinna bakom den “falska” toppen (den riktiga toppen är straks över det som syns i dimman). Med hur trötta benen än var så var det, som ni ser, bara två saker som gälde Upp och Sten, Upp och Sten…

och lite lurig hal SNÖ som omväxling för att skoja till det för benen…

Men upp till den molnhöljda toppen 2068 m.ö.h kom vi!

Om jag ser skeptisk ut så beror det på att jag inte ser vad som finns 5 meter under mig. I hjärnan på någon som har höjdskräck betyder det “ett stup” och det får det att pirra obehagligt i benen. Antagandet var korrekt. Det var en brant och en stor glaciär som vi inte fick se, men oavsett så är fantasistup värre än riktiga!

Något annat som var”riktigt”…

var den “riktigt” goda lapskaus:en som serverades på “norges högst belägna turiststation” (på toppen)!

I det tillståndet vi befann oss äter man som ni kanske förstår inte “med ögonen”. En mugge (kanna på norska) vatten och närings-sörja var som manna från himmelen för våra kroppar och som genom ett litet mirakel…

började molnen skingra sig när vi klev ut och började vår nedstigning.

Under den var det Ner och Sten som gällde. Några trevliga saker hade dock tillkommit!

Vi hade fått en praktfull Utsikt som bortsett från att vara vacker…

…var väldigt tydlig med hur långt det var tillbaka till bilen…

…och så hade, den alltid så välkomna, solen bestämt sig för att titta fram bakom molnen för att värma våra ansikten och ingjuta hopp om att vi skulle komma ner.

Ner kom vi…

…och 4 km senare var vi framme vid Turtagrö Hotel!

Efter 18 km, 1100 höjdmeter , 9 timmar (+ den lilla omvägen som jag inte räknar med) och med en bebis på ryggen i 8 timmar (Otto bar sista timmen) är det lätt att känna sig som en ledbruten och sårig hjälte, men hur stolt jag än känner mig för att jag gjorde något som var tyngre än något jag gjort tidigare så finns det bara En som är duktigast.

Och det är såklart den lilla 10 månader och 10 dagar gamla Iris som suttit i sin bärmes på pappas (och Ottos) rygg i sammanlagt 9 timmar utan att tappa humöret en enda gång. Kan bara upprepa vad Johanna sa efter att hjälten somnat i sin spjälsäng sent på kvällen “hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad”. Hon borde få en medalj för att hon är så underbart tapper och glad!

/Andreas

PS Så här många bilder har jag nog aldrig haft i ett blogginlägg, men det är svårt att välja. När träningsvärken, som jag har hintat om på Facebook, går över vet jag inte, men jag fasar inför att kliva ur sängen imorgon. Det jag däremot vet (numera) är att ordentliga kläder är ovärderligt på fjället och idag är jag tacksam att jag spenderade en mindre förmögenhet i Övres (Övre Årdal:s) sportaffär.

 

Draperad till en Norrman

Är det någon som gillar Sinfeld? Jag älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt minst en gång!

George säger i några avsnitt “om det hade varit socialt accepterat så hade han draperat sig i sammet“.

I Norge är nog acceptansen för sammetsklädda män också liten. Något annat som Norrmännen dock älskar att skyla sina nakna kroppar med är “turkläder” och då aldra helst i  ULL!

Efter att ha frusit rumpan av oss uppe på Böttejuv i 5-6 grader och vind i Söndags har vi insett att man kanske borde göra som Norrmännen i Norge och inte som en naiva storstads-Göteborgare. Så imorgon lämnar vi Sportlife-gym-kläderna hemma och tar på oss de nyinhandlade.

Ull, ull och åter ull, till både mamma, pappa och barn. Irisens lilla body är i ull/siden, NICE!

Kom med lite fleecetröjor och byxor i “supermaterial” också, så imorgon bär det av till Fanaråken kläda som riktig Norrmän. Kanske ÄR jag en Norrman!?

Imorgon blir det 5-10 grader, sol och lätt bris på anrika Turtagrö Hotel så vi räknar med en relativt lätt fjälltur trots 1100 meters stigning, fram för allt för att Visa-kortet har blivit betydligt lättare efter 2 dagars norsk shopping…

/Andreas

PS Vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag ser hur dåligt klädd jag var när jag besteg Tromsdalstind för snart 3 år sedan. Det går trots allt bra att vara lite naiv ibland…

Närhet och Distans, i hemsjukvård och på Böttejuv

Har haft fullt upp de senaste dagarna. Jobbat var dag sedan i fredags och umgåtts med familjen ute i naturen på fritiden.

På jobbet har lite spännande skett och det är inget dåligt. Hjälper, vårdar, organiserar och gör allt för att mina “brukare” skall få en så gott liv som möjligt. Tycker det är så fantastiskt att prata med dem om hur det var förr här i trakten.

Många är födda och uppväxta på gårdar runt omkring. I dalar och på fjäll. En del har jag gått till på någon av mina fjällturer, andra finns inte längre och några ligger nu mera inne i samhällen som vuxit upp omkring dem. En del av de gamla växte upp som gårdsägare, andra som tjänstefolk och anställda. Så gott som alla lämnade under 40- och 50-talet gårdsbruket och började på Årdalsverken. Aluminiumverket förde inte bara med sig välstånd, men också stora utsläpp som förgiftade naturen till den grad så att djuren dog och fjällsidorna, som idag åter är gröna, blev svedda och bruna. Varken unga eller gamla pratar om vad föroreningarna gjorde med människornas hälsa. Kanske ett känsligt ämne…

Som ett naturlig del i samtalet tar jag rätt så ofta upp vad jag gör på min fritid här i Årdal. Norrmän älskar sina fjäll och när jag visar bilder…

…som denna (tagen igår på Böttejuv 1322 m.ö.h) skiner de alltid upp och berättar om när de var där, eller om något annat fint fjäll.

Idag har flera påpekat hur fin utsikten är där uppifrån och jag kan inte annat än att hålla med!

Böttejuv mot Övre Årdal som ligger hissnande 1300 meter längre ner.

I höjd med mitt hår till vänster kan ni ana Eldegard som jag har besökt flera gånger (tittar man på den 5:e bilden i inlägget från den 30/6 så är Bettejuv precis över gården).

Självklart leder bilder som dessa ofta in samtalsämnet på barn. Mitt och deras barn, barnbarn och “ålderbarn”. Både glada och ledsamma minnen får man ta del av.

Förutom fjäll och barn har jag också fått endel förstående leenden när mina stela och ömma ben kommit på tal. Många har haft samma smärta, men hade nog gjort vad som helst för att få känna den en gång till…

Kommer ihåg att vi läste en bok som hette “Närhet och Distans” under utbildningen. Har dock intet minne av vad som stod i den. Vad tycker ni om att använda sig själv och sitt privatliv i jobbet på detta sätt? Var går gränsen?

/Andreas

PS Vill ni se hur kul det är att sitta i en bärmes i 3 1/2 timme så kan ni se det på bloggens Facebook-grupp!

Hurtig på Molden och Lat med Klara Zimmergren

“NEJ, Slappna av. Tanka hem en TV serie. Lägg dig på soffan. Njut” var uppmaningen en gammal studiekamrat gav mig igår på bloggens Facebook-sida när jag skrev att vi skulle ut och gå på tur på min lediga dag.

Yr.no hade dagen innan skrivit att det skulle bli strålande sol. Igår morse hade de ändrat sig, men vi var taggade och varken Viktor eller de regnande-moln-symbilerna på kartan kunde stoppa oss.

Var lite nojig för låga täta mon som kan göra fjället en ganska läskig plats att vara på, men de dök först upp när vi var på väg hem.

På bilden Årdal inkilat mellan fjällen, eller det lilla man kan se av byn pga de låga molnen.

Innan det hade det varit behagligt mulet och svalt. Svettades gjorde vi ändå. Och när det började regna lite lätt.

Då var det bara att sätta på regnskyddet och ingen var ledsen för det…

Efter knappt 2 timmar hade vi klarat av de 3,6 km långa stigen och de 600 höjdmetrarna upp till Molden

Känns alltid lite som om man äger världen när man står vid ett toppröse…

En känsla som snabbt går över till ödmjukhet när man inser hur liten man är i denna vidunderliga natur!

Visst, utsikten hade säkert varit mer färgglad och Jotunheimens toppar hade prytt horisonten på ett magnifikt sätt om vädret varit fint.

Men olika nyanser av blått är också fint att fika till.

Eller vad tycker ni?

Ni som följer bloggen vet att jag älskar mat. Och mat är som vi alla vet aldrig så gott som när kroppen har förtjänat det.

Igår på en brygga i Solvorn, en liten pärla vid Lusterfjordens gröna vatten…

…där också det anrika Walaker Hotell ligger som är från 1600-talet och Norges äldsta hotell.

Dricka kaffe, äta lefse och studera kartor kan man göra där, om man inte vill betala för boende och flott middag.

Idag är också en ledig dag, men till skillnad från igår, följer vi Viktors uppmaning eller så gott det går när man har en 10 månaders dotter som går i 500. Som tur är så sover hon mellan varven och då gör vi allt vi kan för att ha lite “Söndag i Sängen”, som Bo Kaspers sjöng på en av sina första plattor…

TV-serier har vi inga, men Sommar i P1 med mängder av trevliga sommarpratare finns på nätet. Till frukosten lyssnade vi på Klara Zimmergrens sommarprat och blev rörda till tårar av hennes prat om ofrivillig barnlöshet.

Mellan varven kan jag också erkänna att jag fick lite dåligt samvete för att jag kanske ibland har varit en av de tanklösa män hon beskriver.

Skall inte försvara mig, men tacka henne för att hon delat med sig av sina erfarenheter och gjort mig medveten om hur det också kan vara.

Så kära Viktor om du läser detta, eller du som gör det nu. Ta dig en liten timme och lyssna.

This entry was posted in Betraktelser, Jobb och resa, Lön för mödan and tagged , , , , , , , , , , on by .

Paradisjuvet med en utsikt att dö för!

Idag har jag jobbat. Inget märkvärdigt. Delat dosetter och plåstrat om lite sår. Hade dock bett min fru att vara färdig för “tur” när jag slutade jobbet. Hade fått ett tipps på jobbet!

Sagt och gjort. Slutade jobbet, lastade bilen med bebis och gav oss iväg…

Genom Seimsdalstunnelen…

Genom den klaustrofobiska (och världens brantaste biltunnel) Ofredalstunneln

Och vidare mot skidanläggningen på Seimsåsen. Stigen var så ny så att den inte var utmärkt på karta, men vi skulle hålla utkik efter en trägångbro innan ett tjärn och gula markeringar.

Vi hittade dem och gick…

och gick…

och gick och då och då skymtade Jotunheimens snöklädda toppar i nordöst.

Efter nästan 1 1/2 timme kom vi fram till en stuga med en bok att skriva sitt namn i. Nu kunde det inte vara långt borta, men först var vi tvungna att titta in i stugan!

Öppen för alla och otroligt inbjudande. Tänk er att ta en paus i skidturen här med varm choklad och kanske lite korv!

Framme vid Paradisjuvet (ejuv er en meget dyp og bratt kløft i jord eller berg) ca 850 meter rätt ovanför Sognfjorden och med Nadvik, som också tillhör mitt hemtjänstdistrikt mitt emot.

Utsikt mot väster där Sognfjorden, på något sätt, tar sig de 300 kilometrarna, mellan höga fjäll, fram till havet.

Välling och lite mys med lilla Iris, bannan till föräldrarna och så den obligatoriska

FAMILJEBILDEN!

Vad jag än skrivet så kommer jag inte kunna beskriva denna plats på något rättvist sätt. Se på bilderna och vill ni veta mer, KOM HIT!

En timme och lite till senare satte vi oss svettiga och riktigt möra i bilen och vi kunde bara konstatera att man blir lycklig av att vara ute i denna fantastiska naturen. Känns helt otroligt att jag skall få vara här i 1 1/2 månad till. Skall försöka skriva om något annat än våra “turer” under den tiden, men det är svårt att låta bli.

Imorgon är det på’att igen, jobbet alltså, så godnatt 🙂

/Andreas

PS Gillar ni bloggen så glöm inte att gå med i Facebook-gruppen, där postas intressanta artiklar jag hittar och annat kul!

Vad gjorde du innan jobbet? Detta gjorde jag!

Ibland är det svårt att ta in vilket underbart jobb jag har och vilka fantastiska platser jag får se tack vare det.

Gick upp straks före 9 idag. Familjen gav mig 45 minuters sovmorgon då jag varit bakvakt till sjukhemmet och fått rycka ut mitt i natten för att byta en spruta i en smärtpump. Sedan blev det full fart för solen sken och kl 15 skulle jag till jobbet.

Om det ser trevligt och vackert ut så är det inte i närheten av hur det kändes att vara där och höra Avdalsfossens brus (ca 150 meter fall), känna solen värma och se ut övre Avdal Gard.

Nu är benen möra och ögonen har fått nog av stora intryck.

Känns rätt så bra att ägna en stund åt dosett-delning i ett litet medicinrum…

Var jobbar du i sommar, eller är du ledig? Har du gjort något spännande som du vill dela med dig av?

Maila gärna en bild till andreas.blogg@hotmail.com

/Andreas

PS Ser det bekant ut? Var uppe i Avdalen i maj förra året. Var lite sämre väder då, men Florin är i Utladalen i år igen 🙂