Tag Archives: döden

Att Dö är kanske Inget!?

Det är sällan man träffar människor som har varit “där” och kommit tillbaka.

För ett tag sedan träffade jag dock någon som hade överlevt ett hjärtstopp och som kunde berätta vad hen upplevt i samband med detta. Patienten hade de rätta förutsättningarna för att komma igenom stilleståndet utan att få några bestående fysiska skador. Relativt ung, frisk och sinnesnärvaro att ringa 112 när bröstsmärtorna satte in. Det “enda” som felades patienten var en liten blodpropp i ett av kranskärlen. Som en blixt från klar himmel…

Träffade patienten bara en gång och vi hade ett långt och känslosamt samtal. Patienten var i ett tillstånd där känslorna flödade och istället för att fly från eller stänga in dem gav hen de utrymme.

Känslan jämfördes med känsloläget efter att ha blivit förälder. Att det är helt nya känslor som stundtals kan vara helt överväldigande. Det som var skillnaden enligt patienten var att det inte fanns något att koppla känslorna till. Som förälder så fanns det ett barn, i hens tillstånd fanns inget!

Helikoptern kom, hämtade, smärtlindring gavs och sedan tittade patienten upp på en anestesiläkare som hjälpte patienten att andas med med en “bag”. Hen fick då information om att elkonvertering hade skett två gånger under färden, men det fanns ingen känsla av den tiden.

Patientens ord: “När man har sovit riktigt djupt och drömfritt så finns det en känsla av att man har sovit gott, den tiden jag var borta är bara ingen ting, en tomhet och när jag fick höra att jag elkonverterats två gånger i denna tomhet så hände något i mig”.

Det var “inget” som var mest plågsamt!

Det blev, som ni förstår, ganska känslosamt och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Samtalet pågick tills jag som så ofta i detta yrket slets ur detta sammanhanget och på några sekunder var jag tvungen att kasta mig in i nästa uppgift som krävde min fulla närvaro.

Är ganska säker på att samtalet avslutades på ett ganska bra sätt och säkert är att jag sent skall glömma detta samtal om “inget”!

/Andreas

PS Experimenterar lite med “hen” som ett sätt att anonymisera patienten. Vad tyckte ni?

PPS Och om någon undrar så slet jag med att inte göra en koppling till Polyfemos som fick sitt öga utstucket av “Ingen” aka Odysseus, men jag tänkte att jag för en gångs skull kunde förskona er från kopplingar till Grekisk historia och mytologi…

DÖDEN, inte så dum att tänka på ibland, eller!?

Som sagt, vi kunde inte trolla och livets magi/kemi tog slut, precis som det alltid gör förr eller senare.

Tror personligen inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi har försonats med vår egen dödlighet. Och hur kan livet bli helt om vi förtränger en av två ting alla levande varelser måste gå igenom!? Först när vi accepterar livets obönhörliga faktum, att vi alla föds och så småningom kommer att dö, kan vi göra rätt prioriteringar i livet och förstå vad som verkligen är viktigt.

Argumentera gärna emot, men jag tycker att vi alla borde följa uppmaningen som står vid ingången till en av Göteborgs begravningsplatser:

TÄNK PÅ DÖDEN (inte altid men lite då och då).

/Andreas

PS Jag vet att jag lite då och då återkommer till detta ämne, men hur kan jag inte göra det när mitt/vårt yrke hela tiden tvingar mig att tänka på det!? Kanske också en av anledningarna till att jag tycker om att vara ssk:a? Det är svårt att blunda för livets spelregler.

PPS Allt detta högtravande skriveri om dödlighet betyder inte att jag har nått mitt mål att acceptera min och andras mortalitet, men kanske är det mitt sätt att bearbeta mina upplevelser och komma lite närmare målet?

Döden, sjuksköterskeyrket och fadersapet

Måste säga att jag sliter lite idag!

Har på några få dagar haft två patienter som avlidit. Döden har i bägge fallen kommit som en befriare och det har gått till enligt konstens alla regler. Jag känner att jag har gjort ett bra jobb och har i tillägg fått mycket beröm, men det har varit “för tidigt” och med allt för unga efterlevande…

Lite osäker på om jag övertolkar mina känslor, men det känns som att faktumet att jag för inte så länge sedan blev far till en liten dotter, som jag älskar över allt annat, har gjort att det har bildats nya vägar och korsningar genom min själ där känslor och tankar kan uppstå och färdas. Vägar och korsningar som jag inte har ritat en karta på ännu. Känslor dyker upp där de inte har varit tidigare och där det gick en gång gick en dåligt trafikerad landsväg, där går nu motorvägen fram.

Astrid Lindgren sa att man skulle leva så att man blev vän med döden, något som jag alltid har strävat efter, men faderskapet tycks ha gjort denna strävan betydligt svårare. Jag lever trots allt för någon annan nu på ett sätt som jag inte gjorde tidigare!

Tror inte detta har gjort mig till en sämre sjuksköterska, men det har nog blivit lite jobbigare (i alla fall för ett tag)…

Som sagt, vet inte om jag övertolkar, bara är lite trött eller har mans, men undrar såklart om jag är ensam om att känna såhär???

I väntan på svar så skall jag titta på lite bilder som Johanna skickat över med WhatsApp. Bilder på en 7 och 1/2 veckor gammal Iris som igår vägde 4,5 kg, vilket är 2 kg mer än bottennoteringen 3 dagar efter födseln. Ganska coolt!

Något annat som är lite “coolt” är att det genast känns bättre att ligga ensam på en “hybel” i Oslo när man satt ord på det man känner, ord som man sänder ut och hoppas på att någon skall ta emot och reagera på.

/Andreas

DN

Andras sorg är svår

Hemma från en helg hos mina föräldrar. Det var mycket, mycket av allt…

Och det sista jag gjorde innan vi åkte hem var att ta med mig det som blev över. Nu har jag mammasmat-lådor en hel vecka framöver i Oslo!

Från det ena till det andra…

Var med om något för ett litet tag sedan som jag har haft lite svårt att sluta tänka på. Var ett tag sedan jag råkade ut för det och kanske har jag blivit “ovan”, kanske har min livssituation förändrats så att jag blir mer berörd eller kanske är jag bara normal…

En av mina patienter gick bort. Inte helt oväntat, men förloppet sista timmen var förvånande snabbt.

Hade haft lite kontakt med de anhöriga och av denna anledningen förr lotten på mig att meddela dödsbudet. Meddelande per telefon på ett bra sätt. När de anhöriga kom skar det sig dock i hjärtat. Patientens livskamrat grät de ledsnaste tårarna och när jag visade in på rummet var sorgen total!

Många av er har säkert också varit med om liknande situationer…

Vist är det tungt!?

Jag känner mig så maktlös, för inget jag kan göra lindrar sorgen hos dessa människor…

/en trött Andreas (som borde sova då Oslo väntar imorgon)

PS Borde kanske lägga mer tid på att utveckla mina tankar men jag var bara tvungen att få det ur mig innan jag går och lägger mig…

Vi är alla potentiella mördare!!!

Läser i Dagens Medicin att ännu ett dödsfall på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna utreds. Pojke med, vad läkarna ansåg, terminal cancer avled och fallet utreds nu av polis efter att föräldrarna anmält. Frågan är hur samhället skall förhålla sig till detta!?

Jag tycker personligen att polisen skall utreda alla dödsfall i Sverige, så att inga felbehandlingar, ickebehandlingar och resultatlösa behandlingar (läs mord) slinker igenom systemet!

Och för att inga bevis skall undanröjas bör all personal på avdelningen och/eller ansvarig VC sättas i handfängsel och förvaras i häkte tills utredningen är klar…

Rättvisan skall vara blind och inte vara beroende av drivande anhöriga. All vårdpersonal är potentiella mördare och skall behandlas som sådana!!!

/Andreas

DN1

Döden kom på besök och vi bjöd upp till dans

Det är märkligt! Hela sommaren har flutit på problemfritt, ja, nästan tråkigt, och nu från ingen stans två nätter som har krävt högt tempo och satt oss på prov.

Precis som natten innan var saker “lite annorlunda”. Patienterna mådde bra när vi gick på, men man fick en känsla av att många hängde från en jävligt skör tråd! Vad sägs om Hb 35…

doden

Och då, precis i gryningen kom han. Precis som så många gånger förr. Patientlarmet ljöd, från ett rum som det inte borde ringa ifrån. Brukar vara falsklarm, men inte idag…

Döden hade kommit på besök!

Då vi inte var säkra på om han och patienten hade gått, så bjöd vi upp till dans. Och fan vad vi dansade! Vi var som en tornado, en grekisk ringdans som ökar i takt desto fler man blir.

Hjärtkompresioner, defibrilatorer, PVK:er. Sjuksköterskor, läkare, undersköterskor. Allt och alla var där!

Vi dansade, och vi dansade bra!

Men de hade redan gått…

Dansen slutade lika snabbt som den börjat. Och kvar stod vi, två sjuksköterskor, en usk:a och en före detta levande människa. En apparat pep entonigt monotont i bakgrunden.

På vägen hem körde jag aldeles för fort med ett sugrör i mungipan. Andra änden var djupt nedborrad i en milkshake och på bilstereon dundrade La Traviata!

Fan vad vi dansade!!!

/Andreas