Vad är gulligare än en ettåring!?

Det var frågan en vän ställde igår.

Hon svarade själv på frågan och svaret var självklart…

två ettåringar!

Vi har fått efterlängtat besök av vänner från Spjutstorp, Österlen här i Grekland. Våra nötköttsproducerande vänner har nämnts på bloggen flera gånger tidigare och nu är de här till min, Johannas och kanske fram för allt Iris stora glädje.

Det har varit 32 grader idag och nu när det börjar skymma åker grillen fram. Hoppas att allt är bra där hemma!

/Andreas

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Lämnar och summerar Evia och är nu på väg mot nya höjder

Det finns egentligen bara ett värdigt sätt att lämna en plats på och det är såklart

med båt, i alla fall en dag som igår när solen skiner och hav, himmel, båt och måsar samlas kring den “Blåvita”!

Att lämna en plats med båt och långsamt se platsen bli mindre och mindre ger en tid att reflektera kring vad platsen har givit, vad man kommer att sakna och vad man ser fram emot att uppleva vid resans slut.

På Evia har vi upplevt

varma källor i staden Edipsos där talet 80, inte bara är antalet varma källor (10% av landets varma källor), men också medelåldern på besökarna som spenderar dagarna likt sälar i det uppvärm havsvattnet eller på skållheta klipporna…

Vi har självklart också badat, men är man besökare på Evia skall man inte förvänta sig några stränder i världsklass som på många andra platser i Grekland.

Däremot desto fler tavernakatter…

…många tavernakatter!

Bor man som vi, i den enda vackra byn på norra ön, Limni så kan man också se fram emot några episka solnedgångar (speciellt om ett oväder precis dragit förbi bergen i horisonten).

En liten kort fjälltur blev det också, men det är inget jämfört med vad som komma skall…

Nu har vi som sagt lämnat Evia bakom oss och det känns skönt. I morse gick jag upp på vår “nya” terass i Litohoro och tittade på utsikten.

Åt ena hållet hav och åt andra…

…de skräckinjagande branta och steniga topparna på Olympen, Greklands högsta berg och hem till antikens gudar.

Får nästan svindel när jag tänker på att jag skall dit upp. Högsta toppen kommer jag inte kunna nå då den både är “luftig”, brant och olämplig för små barn. Jag kommer inte heller, i detta nu, lova några bragder då respekt för berget, hänsyn till väder och magkänsla går före allt, men ett är säkert. Efter två nätter och tre dagar på berget kommer jag ha en episk träningsvärk!

/Andreas

PS Några sjuksköterskenyheter hemifrån?

Förändring Nostalgi och det som Består

Igår gick jag in i en affär.

Färger och lukter slog emot mig. Genast var jag 7 år. Första dagen efter den 48 timmar långa bilfärden ner till Grekland. Höll krampaktigt i 1000-lappen som min stora svartklädda farmor givit mig för att jag skulle köpa mig årets strandtofflor.

Denna affären var kanske lite stökigare än herr Koríkos affär i byn, men känslan var den samma, lukterna de samma. En affär som har och alltid har haft allt man kan tänkas behöva.

Gubben som satt bak disken var långt över pensionsålder. Över honom ett fotografi på en stilig man med slips och mustasch, det var gubbens farfar och det var han som öppnade förrättningen för länge länge sedan.

Utanför väggarna har världen förändrats. Åsnor och hästvagnar har ersatts med fyrhjulingar och bilar. Byns stolta segelhandelsflotta har inte ersatts, resterna av den syns bara i de pampiga hus som med råge har mist sin forna glans. Men innanför affärens väggar så står tiden pall, i alla fall så länge gubben lever. För hur man än vänder och vrider på det så är han den tredje och sista generationen som driver denna lanthandel.

Jag tänkte nog inte allt detta när jag var där inne, men jag kände det och musiken som strömmade ur högtalarna var som en resonanslåda för känslorna. Den vackraste melankoli spred sig i min kropp!

Saker och ting förändras, inte nödvändigtvis till det bättre, men så är det. Vi kan bara påverka utvecklingen, men aldrig få den att upphöra. Vad är det då som består? Jag tror det är de sakerna som är aldra viktigast, de som gör oss till människor. Dessa ting rår inte tidens tand på. De kommer bestå så länge människor befolkar denna jord.

Vad pratar jag om?

Jag och min far gjorde det, gubben i affären och hans pappa och många långt innan det lika så, på andra sidan jorden och om 100 år kommer en far, precis som jag, sitta på en av strandpromenad i skymningen tillsammans med sitt barn och dela en frukt.

För vissa saker är för bra att ändra på!

/Andreas

Semester på magkänsla leder oss rätt (Limni Evia)

Igår vaknade vi för tredje gången i Arahova. Det dåliga vädret och en rastlös liten flicka som inte vill något annat än att träna på att gå, hade fått oss att fundera på vart vi skulle ta vägen. Fortsätta till Mani som planerat? Åka någon annan stans? Åka tillbaka till byn, spara pengar och åka om en vecka när vädret stabiliserats?

Vi beslutade att åka tillbaka till byn. Packade bilen och körde åt fel håll, för att tanka. Tankade, satte oss i bilen, tittade på kartan, tittade på varandra och sa nästan i kör “Skall vi inte åka till Evia istället”!?

När jag vid 19-tiden klev ut på en balkong i Limni, nordvästra delen av ön och såg ut över strand, hav och solnedgång så visste jag att vi hade vi hade fattat rätt beslut 9 timmar tidigare. Hurra detta rummet skall vi ha (för 35€/natt)!!!

/Andreas

Vackra Galaxidi, bergiga Arahova och Magiska Delfi

Idag öser regnet ner över det av torkan hårt drabbade Grekland.

Vi har tagit vår tillflykt till ett café med en utsikt som skiftar mellan den ovan och mellan noll utsikt pga molnen som drar in.

I Torsdags lämnade vi vårt lilla paradis i Norra Grekland och gav oss av söderut. Målet var Arahova, byn vi är i, i detta nu, som ligger på 1000 meters höjd på berget Parnasos sluttning. Närheten till Athen har gjort byn till Greklands skidort no 1.

Byn består av mestadels gamla stenhus, men runt om ligger Athenelitens villor som för några  år sedan poppade upp som svampar. Nu har poppandet definitivt avstannat…

Från Arahova var det tänkt att vi skulle bestiga Parnasos högsta topp, men vädret ville annorlunda…

Här i Grekland kan vädret få kataklysmiska proportioner. Igår var vi en tur till undersköna Galaxidi vid Korintiska viken.

Vi gick längs med kajen och njöt av utsikten och de gamla stenhusen som sett båtar o skepp med åror, segel och svarta plymer komma och gå. En tant kom fram till oss och sa att vi borde söka skydd. Hennes far hade sagt “när det ligger svarta moln över den toppen så skall du skynda hem”. Vi gick runt viken och in på ett café.

Kraften och mängden som regnet kom med var skrämmande. 20 minuter senare var domedagen över och det enda som vittnade om att den dragit över byn en stund tidigare var att vägarna var som bäckar och att hamnens vatten nu hade samma färg som bergen runt omkring.

Galaxidi är historiskt och vackert, Arahova lika så, men på Parnasos sluttning ligger också en av Greklands heligaste platser, till lika största sevärdheter, Delfi.
Vi lyckades pricka in några regnfria timmar på denna magiska plats dit människor har vallfärdat i tusentals år för att njuta av dess skönhet och att offra till, först Gaia (moder Jord) och senare till de vackra konsternas gud, Apollon. Många kom tidigare också med frågor till “oraklet i Delfi”, som var Apollos prästinnor, och som i offerrökens dimmor fick kontakt med guden och kunde se in i framtiden. Svaren var dock ofta dunkla och möjliga att tolka på många sätt vilket såklart gjorde att alla fick som de ville, men när det gick fel så kunde eftervärlden ändå ge oraklet rätt.

Över allt tempel och byggnader. På var och varannan sten ser man bokstäver, ord och meningar som beskriver den verkligheten som människorna som, under hundratals år, byggde denna plats levde och dog i. Dessa ord som man, med lite god vilja och kunskaper i Nygrekiska ,till viss del kan tyda gör denna plats, trots mängder av turister, med sin fantastiska utsikt och de branta klipporna som tornar upp sig bakom till en länk till det förflutna. Närvaron av dem som vistats här för länge läge sedan är påtaglig och med bara lite fantasi kan man se människor gå i procession längs den heliga vägen med guldbesmyckade offerdjur och känna lukten av rökelse och offerrök.

När man sedan träffar “körsvennen i Delfi” och ser in i hans 2500 år gamla elfenbensögon så är närvaron total. Vad hade man inte gjort för att få gå med honom upp mot stadion, som ligger överst i komplexet, talat med honom och sedan deltagit i hans lycka efter att ha vunnit kapplöpningen till Apollos ära. Vad hade man inte gjort för att sedan få se honom förevigad i brons tillsammans med sin vagn och fyra (eller sex) stolta hästar (av hästarna finns endast några hovar bevarade). Som tur är så är vi födda med fantasi…

Men Delfi är inte bara i det förflutna.

Speciellt inte när man har en dotter som i detta nu inte vill någonting hellre än att gå och visst hade föreningen av det förflutna och framtiden varit total om hon tagit sina första steg vid Apollos altare, men det var nog tur att hon inte gjorde.

Det hade varit för mycket för denna stolta grekiska fader att hantera…

/Andreas

PS Under inläggets gång har förmiddag hunnit bli kväll och jag ligger i sängen på “Piso Alonia“, där vi hyr rum för 30€/natt (sommarpris) och lyssnar på kyrkklockorna som långsamt och bestämt slår 6 i perfekt harmoni till regnets lekfulla virvlande mot fönstret. Är inte säker på var jag är nästa gång jag skriver, men det kommer inte vara Arahova.

En sjuksköterskas plikt och hur lite Norge hamnar i en Grekisk trafikolycka

Finns få saker som är så irriterande som långsamt internet. Av den anledningen har jag tagit mig till närmaste småstad för att få lite blogg-lugn och en anständig uppkoppling.

Härom dagen, när vi var på väg till stranden, stod det några bilar mitt på vägen. Såg märkligt ut. När vi kom närmare såg vi en polis vinkade förbi oss. Reflexmässigt följde jag polisens anvisning, men sedan hann tanken ifatt kroppen. Ingen ambulans var närvarande. Ställde mig i vägkanten klev ur. Polisen tittade frågande på mig. “Jag är sjuksköterska, kan jag hjälpa till med något”. Lät väldigt mycket som på film, men vad skall man säga? Polisen pekade på en tant som låg utsträckt  på asfalten, såg nästan lättad ut och sa “du får gärna ta en titt på henne”.

Tanten som hade suttit i baksätet utan bilbälte var vid medvetande. Var inte speciellt svårt att konstatera att hon hade en humerusfraktur och på huvudet, som kade krossat sidorutan, en stor lös hårlapp. Kraniet under såg helt ut, men under där fanns nog en väl omskakad hjärna…

Kunde inte mycket göra än att prata lugnande med tanten och se till så att hon låg stilla. Efter 10-15 min dök ambulansen upp och ut hoppade en läkare och en “paramedic”. Rapporterade lite snabbt vad jag hade observerat medan vi satte på krage och fick upp henne på båren. Läkaren såg lite konfunderad ut när han såg på mig och frågade “var jobbar du”. När jag svarade Norge och Sverige ryckte han till!

Visade sig att läkaren hade bestämt sig för att emigrera och skulle börja på norsk språkkurs nästa vecka. Hade lust att prata mer med honom om detta, men vi hade en patient emellan oss som skulle få åka med blåljus 100 km till Thessaloniki.

Jag gjorde min plikt som sjuksköterska genom att stanna vid en olycka för att hjälpa en medmänniska och det faktum att alla med någon form av utbildning ser sig om efter en nödutgång från detta land fick lite Norge att hamna på den solvarma asfalten någon stans mellan antika Amfipolis och det turkosa havet!

Nu skall jag tillbaka till byn och koka marmelad på farbrors persikor då de kommer i sådana mängder att ingen människa klarar av att äta dem och så skall det packas. Imorgon bär det av söderut. Första stopp Delfi!

/Andreas

PS Aldrig jobbat ambulans eller akuten. Hade jag kunnat göra mer för tanten? Kontroller jag borde ha gjort?

Lite middag i byn

Hade en mycket liten del av min släkt över på middag i min trädgård igår. Den nya grillen skulle invigas!

15 vuxna och 3 små barn i min trädgård tillsammans med mängder av mat och dryck. Kring midnatt kom en och annan kofta och några filtar fram. Sedan kunde vi fortsätta några timmar till.

Behöver jag skriva att vi hade väldigt trevligt?

/Andreas

“Theou Hara” i SeptemberGrekland

SMHI säger att sommaren i Sverige har varit den sämsta på 12 år, det har varit regnigt och kallt.

Här i Grekland säger de att sommaren har varit den värsta på många år, temperaturen har hållit sig över 37 och det har inte regnat på tre månader…

Nu är det dock annorlunda, bortsett från att det fortfarande inte har regnat. Grekerna använder gärna uttrycket “Theou Hara” när saker och ting är riktigt bra. I September är vindruvorna mogna, de sista fikonen hänger sockerstinna i trädet, persikor saftiga och söta, havet uppvärmt och det bästa av allt temperaturen ligger på runt 30 på dagen och vid midnatt är en liten kofta på sin plats.

Hur skall man beskriva detta om inte som “Guds Gädje”!?

Ja, även en grekisk ateist, som jag, tvingas att ta till detta kraftuttryck när det är så fint som det är nu!

Det är inte första gången vi är ute och reser med lilla Iris, hon har varit både i Paris, Manchester och uppe på Norges fjäll. Det har alltid gått bra fram till nu och även denna gång gick det förträffligt.

Vi tackar Austrian Airlines som tvingade upp hela familjen kl 03.30. Detta medförde att när det sedan var dags att sätta sig på planet till Wien och sedan vidare till Thessaloniki somnade lilla Iris på startbanan!

Här i Grekland har upptäcktsfärden för flickan fortsatt och det går som en dans.

För inte är det svårt att lära sig äta nyplockad persika!

Ej heller har hon haft svårt för att vänja sig vid att sitta i min fasters knä, peka på vindruvsklasarna som hänger över huvudet samtidigt som farbror ser till så att flödet av druvor är konstant.

Nu får jag sluta skriva för annars finns det risk att dottern överdoserar vindruvor alternativt utvecklar diabetes typ 2…

Föresten, kan man överdosera vindruvor!?

/Andreas

 

Lite politisk ANSVARSFRIHET och Systembolagets HÖSTSLÄPP 2012

Om det är någon som undrar så gör jag mer än att skriva bitska inlägg riktade mot Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Innan jag går vidare vill jag bara förtydliga några saker.

Jag angriper inte Vårdförbundet för att göra dem svagare, men för att jag vill se ett annat Vårdförbund, som för en annan politik.

Vad gäller frågan om jag är medlem i Vårdförbundet så är svaret på den frågan Nej. Jag var medlem under studietiden då jag även var uppe i Stockholm på studentträffar, jag var medlem under min tid på SÄS i Borås och jag har varit medlem under min tid som bemanningssjuksköterska i Sverige och Norge (trots att jag aldrig läst om att Vårdförbundet gjort något för de som jobbar i min branch). Jag var medlem fram till förra året då mina argument hade tagit slut när min fru som vanligt med inbetalningsavin i ena handen frågade “När skall du gå ur Vårdförbundet så vi slipper betala denna varje månad,du jobbar ändå aldrig i Sverige”. Min relation till Norges Sykepleierførbund är också lite komplicerat, men jag återkommer till det en annan gång.

Innan jag fortsätter vill jag bara tipsa om DN:s artikelserie om överbeläggningar och hur patienter far illa i vård-sommar-Sverige. Läs det och mitt förra inlägg om att man måste utkräva ANSVAR! Det är skandal att det för en politiker i Sverige är kariärmässigt självmord att inte ha betalat tvlicensen, men att spara pengar på vården så att människor bevisligen dör i onödan som en konsekvens av beslutet är helt riskfritt!

Efter fem dagar hos mina föräldrar i Blekinge har nu fam Papagiannis Sverigeturne kommit fram till Malmö.

Här spenderas helgen, tillsammans med min syster och hennes fästman, utan sorger och besvär i lägenheten på Sorgenfri, med promenader på stan och med ett besök på Systembolaget under gårdagens stora höstsläpp!

En flaska Chablis 1:er Cru från Domaine Garnier & Fils fick följa med hem. Den till hälften ekfatslagrade och typiskt minneraliga Chablis-flaskan var en mycket god vän till…

de med räkor och rom beströdda langos som syster hade lagat.

En flaska Blanto´s Gold Edition det vill säga en fin-fin Kentucky straight Bourbon Whiskey!

Har vid något tillfälle fått möjligheten att smaka Bourbon från Blanton´s och det är sannerligen en mycket speciell upplevelse. Fick nys om att denna skulle släppas för någon vecka sedan och den fick självklart följa med ut från Bolaget. Har bestämt mig för att inte öppna flaskan förrän jag kommer hem från Grekland om 7 veckor.

Efter att ha läst “denna” recensionen hoppas jag nästan att semestern är över snart…

Nästa gång skriver jag från Greklnad!

/Andreas