Monthly Archives: August 2012

Vårdförbundet, utkräv ANSVAR och alla i Svensk sjukvård går en ljus framtid till mötes!

Det har nu gått några dagar sedan jag skrev om vad som borde bli Vårdförbundets nästa kampanj, “Bli inte Sjuksköterska“.

På bloggen, på Bloggens Facebook-sida och på “Sjuksköterska söker jobb…” har kommentarerna varit både många och långa. Sammanlagt har några hundra, på något sätt, interagerat med det jag har skrivit och någon har till och med att de hade haft högläsning på jobbet under en fikapaus.

Fantastiskt att jag inte sitter sömnlös på nätterna och skriver ut i tomma natten, men att ni, mina kollegor, läser, reflekterar och diskuterar kring något som är skrivet just med det som syfte!

Vårdförbundet och deras styrelse som fick sig en retorisk känga, eller två, i inlägget, har tydligen också snappat upp det skrivna och vice förbundsordförande tog sig också tid att skriva ett eget blogginlägg på styrelsens blogg, något de gjorde mig uppmärksamma på via Twitter.

Först blev jag glad (och kanske lite stolt) för att Vårdförbundets styrelse både har läst, antagligen diskuterat och sedan kommenterat. Sedan läste jag och blev matt…

Anna Andersson har skrivit ett genomgående defensivt inlägg där hon försvarar den inslagna linjen och besvarar min kritik med “Tänk om frågan var så enkel att bara marknaden var tillräckligt het så skulle vi som facklig organisation inte behövas – då skulle lön och villkor ordna sig. Men så ser inte verkligheten ut”.

När jag skriver att Vårdförbundet springer SKL:s ärenden då de tar på sig uppgiften att propagera för fler utbildade sjuksköterskor så vet jag att det inte är så enkelt som att akut brist på sjuksköterskor per automatik medför bra sjuksköterskelöner eller gör fackförbundet onödvändigt, jag är inte dum, men kanske hade jag hoppats på ett svar där Anna, vice förbundsordförande, hade kunnat berätta för mig vad HON menar ger högre lön!? Men istället får jag som svar att “så ser inte verkligheten ut”…

Kan upplysa Anna (och alla andra som läser min blogg) om att jag är en hängiven anhängare av ett starkt fackförbund och jag är övertygad om att ensam är svag, i de flesta fall, men det krävs bara en ensam varg för att utmanövrera och döda en hel flock med bräkande får!

Precis som fåren inte har, eller är förmögna att komma på, fler vapen i sin arsenal än bräkande och flykt, på samma sätt kör Vårdförbundet år ut och år in samma prat om individuella löner som skall sättas, tillsammans med de närmaste cheferna, baseras på kompetens och för att uppfylla verksamhetens mål.

Ja, ni läste rätt, “lönebildning och lönesättning ska bidra till att verksamhetens mål uppnås“. Och hur blir det då om “spara pengar” är det som landstingspolitikerna ser som ett av verksamhetens främsta mål (läs kommentaren av Marcus med intervjun av Karolinskas chef berättar om det årliga 2%-iga sparkravet)!? Svaret på den frågan ser sjuksköterskor varje sommar ute i vården och varje månad i sina lönekuvert. Så ser verkligheten ut, Anna!

När jag kritiserar facket får jag ibland kommentarer om att facket är en demokratisk förening och att man har det facket man förtjänar. Som sagt, jag är inte emot facket som institution, lika lite som att jag är emot demokrati, men det betyder inte att jag stödjer inslagen politik i varken riksdag eller fackförbund. Mitt val av verktyg för att påverka min omgivning har av en händelse blivit genom att skriva denna blogg.

Så vad önskar jag då?

Svensk välfärdssektor är ett ständigt politiskt experiment där årets budget är det enda som räknas, det och såklart nästa val. Det fantastiska är att total ansvarsfrihet råder på toppnivå. När något går snett är det alltid de på golvet som blir syndabockarna.

Jag önskar mig ett fackförbund som ligger på och är som hökar, som inte behandlar SKL som en samarbetspartner, men ständigt använder fakta för att utkräva ansvar från dem (dvs våra ledande politiker).

Låt mig ge ett exempel.

För två dagar sedan fick jag i lokala P4, hemma hos mina föräldrar i Blekinge, höra att Socialstyrelsen kommit fram till att platsbrist på SUS (Skånes UniversitetsSjukhus) under förra året kan ha kostat fem människoliv. Socialstyrelsen kräver nu en handlingsplan, annars utkrävs vite.

Vem drabbar vitet!? Jo, den vårdande personalen och såklart skattebetalarna AKA patienterna!

Här borde Vårdförbundet agera med det tunga artilleriet, från central nivå. Utkräv ansvar från ledande politiker, sätt igång ett drev. Vem fattade de beslut som ledde fram till pengabrist som gav platsbrist och som ledde fram till dessa dödsfall. Minst Pia Kinhults huvuden bör rulla för att oskyldigas liv har spillts!

Hur många dog i somras pga av att man inte anställde nyutbildade sjuksköterskor och neddragna vårdplatser? Leta och finner man så lite som ett misstänkt fall på Huddinge eller SÖS så skall Filippa Reinfelds huvud krävas på ett gyllene fat!

Titta inte bara på vad som har hänt, förvarna på DN:s debattsida. “Dessa” beslut måste fattas för att locka unga till vårdyrkena, “Dessa” besluten måste fattas för att Sverige skall vara rustat inför “köttberget” som kommer skölja över vården om några år. Räkna upp vilka som är ansvariga och att det är de som ni kommer att hålla ansvariga om de nödvändiga besluten uteblir.

Ansvar Ansvar Ansvar, inte från tjänstemän, men från politiker, de politiker som är och styr SKL!!!

Utkräv ANSVAR och sedan får vi se hur lång tid det tar innan Sverige har en ansvarsfull vårdpolitik där rätt bemanning, viktiga långsiktiga beslut fattas och vi har verksamhetsmål som kan betyda rättvisa löner till livsviktiga yrken!

/Andreas

PS Verkligheten är säkert mer komplex än såhär, men det var vad jag lyckades skriva ned efter att min 11-månaders dotter somnat. Jag är övertygad om att Vårdförbundets gedigna stab klarar av att komplettera med lite “verklighet” och sedan genast gå till handling.

DN1, DN2, DN3

“Bli inte sjuksköterska” är Vårdförbundets nästa kampanj, eller!?

Förra veckan var bitvis ganska stressig, men allt efter som måstena betades av började jag också gå ner i varv och det var på tiden!

Har varit uppe i varv lite väl länge och jag kände att det började ta ut sin rätt. Vet inte om det är en klassisk gå-ner-i-varv sak eller om det skall skyllas på att vi varit mer sociala den senaste veckan än vad vi varit på hela sommaren, men igår slog förkylningen till med full kraft och idag har jag känt mig ganska skruttig och hade det inte varit för att en liten flicka, på snart ett år, kämpar med sin första riktiga förkylning samtidigt så hade jag tillåtit mig att vara mer ynklig.

Det positiva i denna klagosången är att förkylningen kommer nu, när vi är i Sölvesborg hos mina föräldrar och inte om en vecka när vi är i Grekland!

Nog om mig och mina betydelselösa krämpor.

I Vårdfokus, Vårdförbundets tidning, läste jag idag en artikel om att utlovade utbildningsplatser för sjuksköterskor är i forozonen. Det står inte i klartext, men eftersom det finns ett negativt focus på denna nyhet så misstänker jag att Vårdförbundet är för att fler sjuksköterskor skall utbildas och min fråga är då varför tycker man det!?

Vilket är Vårdförbundets jobb? Är det att värna det svenska samhället, att försöka få politiker att göra det som är bäst för Sverige och dess medborgare, eller är det att värna om svenska sjuksköterskor och deras intressen?

Man måste vara både blind, döv och dum för att inte se att sjuksköterskor är underbetalada och att Vårdförbundets största motpart Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) både öppet och dolt använder sig av både kartellbildning och andra tjuvknep för att hålla sjuksköterskornas löner nere, trotts att brist råder eller kanske just därför.

Tittar man på tex Högskoleingenjörer som har en lika lång utbildning som sjuksköterskor så kan man på SACO (Sveriges Akademikers CentralOrganisation) läsa följande:

För nyexaminerade högskoleingenjörer i den privata sektorn låg lönen 2011 enligt Sveriges Ingenjörers lönestatistik i spannet 24 000-30 000 kr/månad, med en median på 26 000. För högskoleingenjörer utan chefsbefattning med 10 års yrkeserfarenhet var medianlönen 35 000, och efter 15 år i yrkeslivet var medianlönen 40 000 kr/månad. För chefer med motsvarande yrkeserfarenhet var medianlönen 9 000 kronor högre.

Frågar man en högskoleingenjör varför de har en sådan lön så kommer de helt säkert säga kompetens, låg tillgång och hög efterfrågan. Varför gäller detta inte sjuksköterskor? Varför skall sjuksköterskor tjäna över 35% mindre än högskoleingenjörer? Köper vi 35% billigare mat, hus eller bjuder landstingen på semesterresor?

Är det var sjuksköterskas plikt att subventionera svensk välfärd med sin låga lön så att politikerna blir omvalda genom att lägga pengarna på nya JAS-plan, sänka skatter eller subventionera städhjälp till bättre bemedlade? Nej säger jag, men jag hade önskat att facket också hade en hårdare linje i frågan!

Precis som på vårdavdelningarna där sjuksköterskor slopar sin lunch för att indirekt täcka upp för politiska beslut (den aktiva handlingen är att hjälpa en människa) så är Vårdförbundets beslut att propagera för fler fler utbildade sjuksköterskor att springa SKL:s ärenden.

Vårdförbundet borde inte bara sluta propagera för fler sjuksköterskor, men också göra som läkarnas fack som trots prognoser som pekat på framtida brist (framtiden är nu) aktivt har jobbat för minskade utbildningsplatser, men inte bara det! De borde också köra mitt kampanjförslag som jag skrev om för 2 1/2 år sedan “Kampanj 2010: Bli inte sjuksköterska!” och då menar jag inte som en liten tillfällig sak, men som en permanent, hela tiden och över allt fram till den dagen trycket på politikerna blir så stort att SKL säger “vi behöver fler sjuksköterskor och vi som arbetsgivare har ansvar att göra det till ett attraktivt yrke”.

Då kan man ta en kaffepaus och lyssna på vad de har att säga…

/Andreas

PS Följ gärna bloggen på Facebook. Brukar länka till intressanta artiklar och får ofta minst lika många kommentarer på mina inlägg där som här!

PPS Lånade en bild av Lindström och hoppas att det är OK. Se fler på hanns fantastiska hemsida!

 

 

Ingen riktig Sommar utan en riktig Auktion på landet! Fyndat!? Döm själva!

Jag älskar gamla fina saker.

Ni som har följt med ett tag här på bloggen vet att jag då och då köper på mig lite nya “onödiga” saker vars enda egenskap och syfte är att göra mig glad nar jag sitter i min matsal, kanske med min dator framför mig, och för en stund vilar ögonen på dem.

Senast var det en karta från 1700-talet som inhandlades på en känd auktionsfirmas nätauktion (varnar för att besöka den, än värre ladda hem appen, det är beroendeframkallande och potentiellt dyrt).

Idag var det dags för ett besök på Auktionskammaren i Horla för den obligatoriska sommarauktionen, för det har väll knappast varit sommar om man inte har varit på minst en auktion!?

Alltid spännande att rota runt i gamla lådor. Man vet aldrig vad man hittar, kanske liger det en gömd skatt någon stans och det gjorde det idag!

Det börjar bulta i bröstet! Var det någon mer som hade upptäckt den bland de andra mindre värdefulla sakerna, eller var det någon som ville ha de andra sakerna? Auktionsutroparen kom närmare och närmare den lilla lådan som stod ute bland värktyg och gamla fiskespön. Kunde knappt andas.

200, inget bud. 100 då, ingen. Kan jag få 50? Jag sträckte upp handen. Sen gick det undan upp till 400, då slutade de andra bjuda. Var lådan min? 420, säger plötsligt utroparen och pekar bort i mängden. Satan, min arm var dock fortfarande uppsträckt och minen som säger “lådan är min” var fortfarande påklistrad. Den nya spekulanten gav sig på 580, precis innan mig…

För 660 kr (ink slagavgift) fick jag en fantastisk 50-tals vas med eleganta enkelhet och märkt “Kosta LH 1608” inte kunde vara något annat än en Vicke Lindstrand (LH står för Lindstrand Hytta).

Ett OK pris för en 2 kg tung kristallvas som är formgiven av en gigant inom Svensk konstindustri. Det skall sägas att den inte såg mycket ut för världen där den låg odiskad och bedrövlig, men det man vad man skall titta efter så ser man och i diskat skick så var den nästan som ny!

Två stora och mjuka sammetsfåtöljer fick också följa med hem till svärföräldrarna. Sammeten är helt osliten och med lite ånga får vi bort de irriterande märkena efter en pläd (kanske) som har legat på samma ställe i 40 år. Kommer bli perfekta “läsa saga fåtöljer” i det nya sovrummet vi planerar!

Var lite adrenalin inblandat i köpet av de också. Vi hade bestämt ett maxpris och som tur var så gav sig de andra några hundra innan. Två Vicke Lindstrand-vaser kostade de (drygt)…

Har du varit på några trevliga auktioner i sommar och hittade du något fint som fick följa med hem?

/Andreas

PS Min fru köpte en lite mindre vas i samma serie men för 10 kronor på en loppis för något år sedan… I lådan låg det ännu en mycket stor stilren Kosta vas från 50-60-talet med SAS och ett flygplan ingraverat och ett vinglas av “vinglas” av Erik Höglund

Dagen då alla måsten skulle klaras av

Igår var det en riktig mellandag. Inte mellan som “sådär”, men som mellan två månader i Norge och två månader på annan ort (då fram för allt i Grekland). Det var många måsten som vi var tvungna att klara av under denna enda heldag i Göteborg!

Ettårskontroll på BVC. Läkaren frågade förundrat om det verkligen var “titta” den 11 månader och 1 vecka gamla lilla flickan sa. Ja, sa vi stolta. Iris sa “Titta” några gånger till och pekade 🙂

Ett besök hos de mysiga sjuksköterskorna på Droppen för att känna mig som en bättre människa.

Det årliga besöket på Folktandvården i Kyrkby. Vet nu att min mun är i exemplarisk hälsa, men när jag skulle förlänga min tandförsäkring blev jag ändå uppflyttad från priskategori 1 till 2 (av 10). Var någonting med åldern som risktfaktor…

Ett besök hos frisören för att få rätt sommarlook inför semestern. På bilden ser man förutom sommarfrisyren också  ett av några tusen “titta” med tillhörande pek som jag den senaste veckan tar del av…

Efter en stressig dag var middag hos goda vänner som vi inte träffat på hela sommaren en perfekt avslutning.

Blev såklart mycket baby-prat då en 6-veckor gammal pojke numera bor hos vännerna. Jag såg förundrat på barnet och kunde inte förstå att Iris har varit så liten. Underligt hur fort de växer och hur snabbt man glömmer!

Nu är alla måsten avklarade och vi kör snart tillbaka till lantstället som ligger en timme från Göteborg för att återhämta oss och påbörja den mentala resan mot “ferie-modus”, som man hade sagt på Norska 🙂

/Andreas

Min Norge Sommar 2012 där Pappa var #1 och Sjuksköterska var #2

Igår var det då till slut dags att lämna Årdal, men innan jag börjar skriva om de nya resmålen, äventyren och utmaningarna vill jag hålla kvar oss vid “Norge-sommaren” en liten stund till.

Som jag har skrivit många gånger tidigare var detta inte en sommar då de stora pengarna skulle tjänas, men sommaren då jag skulle kombinera lagom mycket arbete med att umgås med min mammalediga fru och vårt barn på nya spännande platser. Det har vi gjort och när vi om 15 år, för hundrade gången, berättar för Iris om vår första sommar med henne och tittar på fotografier så är det nog dessa 5 som bäst summerar denna sommaren…

Med Iris framför en Norsk fjällgård i solskenet.

Fru och dotter äter “niste” på Molden, 1100 meter över Lusterfjorden.

Nödvändig paus. Vägen dottern har burits och skall bäras tillbaka syns…

Tittar ut över Bergen från Flöjelns topp, dit vi inte gick, men tog Flöjenbanan.

En topp och några stenar för mycket. Sista dagen då “stigen” var för brant och det kanske var en eller två sten för mycket att kliva upp på (säkerheten fram för allt när man har bebis på ryggen)…

Hade jag visat bilder för en kollega så hade det nog blivit samma bilder, men jag kanske också hade slängt in en bild från jobbet…

Soltak, Ray Ban och fjäll som nästan äter upp himmeln!

Bilderna beskriver knappast att temperaturen legat en bra bit under 20 grader nästan hela sommaren, men vi har svettats på våra turer ändå och helt ärligt, vem minns de regniga och kalla dagarna om 15 år!?

Nu är vi åter på den svenska sidan av Svinesundsbron, men inte hemma i Göteborg för där är vår lägenhet utlånad till några vänner.

Nej, vi har bytt Årdal mot Västergötland och Johannas gamla släktgård där vi i detta nu…

bland hela släktens avdankade möbler från de senaste 5 årtiondena, njuter av lite god ost, sallad och vin, som allt såklart inhandlats i Sverige!

Och i detta ljuva lugn planlägger vi framtidens äventyr som jag inte tänker dela med mig av just nu, men jag lovar ni kommer inte bli besvikna 😉

Skall försöka leva lite efter Paulo Choelho:s visdomsord:

If it´s still on your mind, it´s worth taking the risk!

Hur har din sommar varit och har du några spännande planer för framtiden!?

/Andreas

PS För att inte missa vad som händer, när det händer så kan jag rekommendera att ni följer mig och bloggen på Facebook (och bjud gärna in en vän eller två)!

PPS Vill ni ser bilder från denna sommaren, eller någon annan jobbresa i Norge så är det bara att söka eller klicka sig bakåt i historiken. Har jobbat i Tromsö, Lofoten, Bergen, Tysnes, Oslo, Tönsberg, Årdal, Borås, Göteborg, Uddevalla, Trollhättan, Stenungsund och Stockholm sedan jag började blogga så det finns en del bilder och iakttagelser att läsa/se…

Usain Bolt, Spiridon Louis och konsten att bli legend

OS är slut och lika förväntansfull som man är innan det börjar, lika skönt är det när det är över!

Många har de fantastiska prestationerna varit och jag har fått med mig endel av dem när jag varit på besök hos mina gamlingar, endel andra har jag läst om i tidningen, men de flesta har gått mig obemärkt förbi, men det säger nog mer om mig och mina intressen än om prestationerna.

Det är dock något jag har hängt upp mig på som jag har haft svårt att släppa. Den fantastiskt snabba Usain Bolt har utnämnt sig själv till “legend” efter att ha blivit den förste att försvara sina OS-guld i både 100 och 200 meter. Bra säger jag, fantastiskt.

Jag och många med mig, däribland långtradarchauffören som stod i samma p-ficka utanför Flåm, hade noga planerat för att inte missa Usain Bolts 100-meterslopp, men är han en “legend” för det!?

För mig är ett ord som “legend” oerhört laddat och människor med det epitetet befinner sig någon stans mellan myt och verklighet. Jag skall ge ett exempel!

Spiridon Louis, en fattig ung man i en liten by i utkanten av en liten stad som inte många år tidigare hade blivit huvudstad i ett land som 1896, året då Spiridon var 26 år, var mindre än hälften så stort som idag. “Spiros”, som han kallades, hjälpte sin far att sälja mineralvatten i staden och på kvällen tog de sin åsna och gick hem till byn där de drev ett litet jordbruk.

Av en ren slump råkade Spiridon vara född i ett århundrade då rika Européer spenderade sina pengar på äventyrliga upptäktsresor för att fylla i de vita fläckarna på kartan.  Att jaga efter mytomspunna platser vars position sedan länge glömts  eller gömts var också högst populärt!

En av dessa rika och lärda män var den franske baronen Pierre de Coubertin som fängslades av utgrävningarna av det antika Olympia. Han bestämde sig för att han skulle starta upp de Olympiska spelen. Sagt och gjort, 1894 bildade han IOK (Internationella Olympiska Kommittén) och två år senare hölls de första spelen i Athen.

Coubertin, som gillade historia, var också inspirerad av historien om Feidippides som sprang från slaget i Marathon till Athen för att medela att de grekiska nationerna segrat över perserna och att de nu var räddade. Vid ankomst utbrast han “Chairete nikomen” (“Var hälsade, vi har segrat”), innan han föll ihop död av utmattning. Från den 12:e September 490 f.Kr fram till 1896 hade ingen varit så galen att springa den sträckan. Feidippides öde var antagligen lite avskräckande…

Coubertin ville dock annorlunda och “Marathon” blev en gren i de första Olympiska spelen. Grekiska uttagningar hölls och ansvarig var en officer vid namn Papadiamantopoulos och i det första uttagningsloppet, som också var det första moderna marathonloppet, gick några killar vidare. I det andra blev Er nya bekantskap Spiridon Louis 5:a, som råkade bo utanför just Athen och hade råkat tjänstgjöra under Papadiamantopoulos något år tidigare.

Mars 1896 gick spelen av stapeln och invigningen på den återuppbyggda antika stadion var nog oerhört pampig med dåtidens mått mätt.

Den 29:e Mars, när det var dags för Marathon hade den unga hemmanationens iver för att få ett guld övergått till desperation. Starten gick och de 17 löparna, varav 13 var greker, gav sig iväg. De internationella idrottsmännen tog genast täten. Någon stans halvvägs sprang löparna förbi en “kafenion” (cafe) som ägdes av Spiridons kärestas far. Spiros satte sig, beställde in ett glas vin och bad om ägarens dotters hand. Det skålades i Cognac och Spiros, som antagligen kände att detta var hans livs dag, lovade att komma i mål som nr 1 trotts att han nu låg en bra bit efter.

Med bara några kilometer kvar började de internationella idrottsmännen storkna, men i Spiros kropp brann ett hjärta av kärlek och i hans blod rann det sötaste vin så han fortsatte outtröttligt. Han gick upp i ledning och det sändes ett cykelbud till den väntande publiken på stadion som genast kom i extas och började ropa “Έλλην, Έλλην” (Hellen, Hellen).

Olympic Games, Athens 1896.View of the Panathenaic Stadium at the moment of the arrival of the Marathon runner Spyros Louis, March 29th, 1896. Photograph by Nikolaos Pantzopoulos. Benaki Museum

När den fattige vattenförsäljarens son kom in på stadion kokade läktarna. De två ungprinsarna mötte honom och sprang med i det sista varvet.

Väl i mål med sluttiden 2:58:50, som väl måste anses som en rätt skaplig nybörjartid, hyllades han som en nationalhjälte och av Kungen fick han önska sig vad han ville.

Spiridon, som var uppklädd i nationaldräkt, visste inte vad han skulle önska sig så önskade sig så han bad om en kärra som han kunde dra med sin åsna, drog sig tillbaka till sin lilla by som en nygift man och drev vidare sitt lilla jordbruk. Han blev senare lokal polis, men hamnade ändå i fängelse i ett år för ett brott han inte begått.

Som upprättelse fick han, som gammal man, bära den Greklands fana i Berlin 1936 och överlämna en fredens olivkvist till Adolf Hitler. Spiridon dog den 26:e Mars 1940, 67 år gammal, några månader innan Axelmakterna invaderade Grekland och slapp därmed uppleva de fasor hans folk skulle utsättas för av utav mannen han mött några år tidigare…

Spiridon sprang bara två lopp i sitt liv, ett kval och ett OS där han tog en vinpaus, han fick inga miljoner av sponsorer, men en åsnekärra och det räckte för att göra honom till en odödlig legend.

Om Usain Bolt har det som krävs vet jag inte, det får framtiden utvisa, men är det något historien om Spiridon Louis lär oss så är det att det inte handlar om att vinna flest guld, springa mest, eller snabbast som gör legenden. Legendstatusen får man av att göra något stort i ett större sammanhan där många detaljer gärna är höljda i dunkel och myterna blir lika många som de faktiska detaljerna!

/Andreas

PS Den lilla silverpokalen som Spiridon vann 1896 såldes tidigare i år på auktionshuset  Christie’s i London för den nätta summan av 860.000 US Dollar och det finns ett par barfota-löparskor uppkallade efter honom. Om någon minns Usain Bolt eller köpa hanns medaljer om 114 år kommer varken han eller vi få reda på…

Pre-Post-Årdals-Sentimentalitet…

Det har varit en hel del jobb i sommar och där emellan har jag försökt att vara en bra far och make samtidigt som jag känt att orken inte riktigt räckt till för att skriva så mycket som jag velat här på bloggen. Kanske inte konstigt att längtan efter semester har känts olidlig de senaste dagarna, nu när ledigheten bara är runt kröken. Hjärnan har börjat gå vidare till nästa fas!

Och så kom en eftermiddag som denna, då jobbet i hemsjukvården i Årdal visar sig från sin bästa sida.

Solen strömmar in genom soltaket i hemtjänstbilen, Ray Ban:s på, på P3 spelar de Hjärteknuser…

…fjällen tornat upp sig och lägger byn i skugga, som de bara kan göra i Årdal och……i backspegeln glider fjorden förbi, i munnen en marsipan ur Twix-påsen som en av tanterna tryckte ner i fickan på mig för att jag stannade lite längre än vad jag behövde…

Hemma bäst, men borta bra och när borta är här, så vet ni som har följt våra äventyr här på bloggen, att det inte är illa alls!

/Andreas

PS Tror att jag lider av solunderskott och att det fina vädret lockat fram lite extra mycket sentimentalitet…

 

Prövar Fiskelyckan och kommer inte hem Tomhänt!

Jag är ingen fiskartyp. Fiske är allt för tålamodsprövande och ingen garanterad utdelning. Men man måste ge allt en chans lite då och då för att se om man har ändrat sig!

Hade hört rykten om att Kolabottsvotni, på fjället mellan Offerdal och Seimsdalen, skall vara ett fiskarparadis, men också ligga på privat mark. Skulle vi prova på att tjuvfiska!?

Jobbar man i hemtjänsten på en så här liten plats så vet man vem som äger vad, så vi bytte lagbrottets kittlande spänning mot laglydighetens behagliga lugn genom att åka fram till rätt gård, knacka på och vackert fråga om vi fick kasta lite.

Det var ett stort misstag…

Är i alla fall övertygad om att ägarens medgivande var anledningen till att fiskarna vägrade nappa!

Har min åsikt om fiske ändrats? Ja och Nej, skulle aldrig få för mig att ställa mig ensam och kasta i 6 timmar, men att med en vän och familjen ha fiske som en gemensam aktivitet ute i naturen som man kan samlas kring, definitivt Ja!

Den varma chokladmjölken dracks upp, fiskelyckan prövades och solen började närma sig horisonten. Skulle vi komma hem tomhänta?

På väg ner till bilen vände vi vår uppmärksamhet åt ett helt annat håll!Marken vi gick på var nästan mer blå än grön och…

…på inte allt för lång tid hade vi fått ihop nästan 1 1/2 liter söta små blåbär!

Idag är min sista lediga dag innan vi lämnar Årdal om en vecka. Vi skall ta oss en liten fjälltur nu och när vi kommer hem har vi på kvällens meny ersatt öring med blåbärspaj!

/Andreas

Bergen Weekend 1: På Det Hanseatiske Hotel

Efter 7 veckor i Årdal var det otroligt skönt att komma till en liten storstad som Bergen.

Kan vara värt att nämna att mitt förta jobbi Norge var just i Bergen, då med Nurse Partner (1,2) och så kom jag tillbaka Okt/Nov 2009 med Xtra Care (går att klicka sig tillbaka i arkivet om man är nyfiken på vad jag gjorde då).

Visst är det trevligt att gå i fjäll, men när man sitter på en mysig pub så så känner man att man har saknat människor, liv och rörelse.

Här, på mysiga “Pingvinen” där man kan få sig ett mål mat och en öl för en, enligt Norska mått mätt, rimlig peng…

Till skillnad för vad det kostar att äta på den av UNESCO Världsarvsmärkta och turist-stinna “Bryggen” som trots att den har brunnit ner i den stora branden 1702 och återuppbyggts ser ut som den gjorde på 1100-talet. Det är i alla fall vad som står i böckerna, men jag tror och hoppas att det var lite färre souvenirbutiker på den tiden…

Samtidigt och på samma sätt brann och återuppbyggdes hotellet vi bodde på. 150 meter från den klassiska Bryggen-fasaden men fortfarande innanför UNESCO:s världsarv ligger Finnegaarden som inhyser “Det Hanseatiske Hotel“.

Bor man här så har man inte bara besökt “Bryggen” man har sovit i den, med stil…

…och att badkaren har gyllene lejontassar gör mig ingenting!

Strosa runt på bryggen, äta och njuta av att bo på hotel var stort sett det vi hann med under lördagen i Bergen. Den ursprungliga planen var att vi skulle gå en fjälltur dagen efter, närmare bestämt mellan Flöjen och Ulriken, över “Vidda”, men den planen gjordes om ungefär samtidigt som vi satte oss på den första uteserveringen. Vad vi gjorde istället får ni läsa i de nästkommande inläggen!

Nu skall jag ta en promenad innan jag går till jobbet 🙂

/Andreas

Norska mysterier…

Ledig helg i Bergen med familjen var en katastrof!!!

I alla fall om tanken med helg är att man skall känna sig utvilad på måndag. En intensiv helg som avslutades med en 4 timmars bilresa tillbaka till Årdalstangen. Framme vid midnatt och idag ringde klockan 06.30. TRASIG är känslan i kroppen idag.

Av denna anledning väljer jag att inte skriva om Bergen idag då jag vill vara vaken när jag skriver om den upplevelsen. Istället tänkte jag visa er varför norrmän blir norrmän och inte tex svenskar.

Se bara på denna “första bildeboken”, den innehåller svaret på många norgemysterier!

Som varför du aldrig ser en Norrman äta riktig lunch…

Eller hur mördande reklam som krävs för att “Tran” (fiskleverolja, som varit med tidigare här på bloggen) inte skall försvinna ur hyllorna!!!

Återkommer med Bergen-bilder ASAP

/Andreas