Jag har vistats i Lofoten i drygt en vecka. Har jobbat ganska intensivt på båda medicinavdelningarna, men även en natt på kirurgen. Jag kan långt ifrån allt, men jag skall tillåta mig att vara lite stolt. Jag kan som sagt inte allt, men efter tre år som bemanningssköterska har jag skaffat mig erfarenheter från nästan alla tänkbara avdelningar och specialitéer så har jag blivit ganska bra på att upptäcka tecken på att saker och ting inte är som de skall med patienterna…
Nu till något jag ville skriva för en vecka sedan, men inte kunde pga akut sviktande WiFi. Måste också skriva några rader om gårdagen och känslan av att möta sin överman…
Som vissa av er kanske redan vet så tog jag tillsammans med min svärfar Inlandsvägen upp från Göteborg. En resa på drygt 2000 km som via Mora, Östersund, Vilhelmina (där vi övernattade), Jokkmokk, Gällivare, Kiruna, Abisko (en avstickare till Narvik för att släppa av svärfar som tog tåget hem på måndagen) och slutligen ut på Lofoten och till Gravdal där sjukhuset ligger.
I Måndags var jag ganska sliten när jag klev upp för att gå till jobbet, men det är nog inte närheten av hur sliten jag hade varit om jag inte hade haft den pensionerade lastbilschauffören Bengt, även kallad “svärfar” sedan två månader tillbaka.
Det skall väl sägas att vi inte var överens om allt i två dagar. Han har tex levt ett arbetsliv där maxfarten varit 90 och jag har sedan liten bilat till Grekland på autobahn där alla utom lastbilarna kör betydligt snabbare än 90…
Vi har dock mesta delen av tiden njutit av resan, naturen och samtalat om allt från hur det är att bli far till, minnen från förr och till politik. Han rörde mig till tårar när han berättade om Johannas födsel. Jag förklarade vad vi lyssnar efter när vi tar blodtrycket. Och han påminde mig om att när vi sågs första gången i Gamlestan (i Göteborg) för åtta år sedan åt vi piazza, han spräckte en tand och jag sade att “vi skulle ses en hel det framöver”…
Vad gäller naturen och den visuella upplevelsen av resan så skall det väl sägas att 90% av det vi såg från bilen var
skog
med en “Inlandsvägen”-skylt var tredje mil…
Då och då fick vi se en vy över en sjö, men sjöar finns både i Skåne och Västergötland…
När vi vaknade i Vilhelmina kyrkby andra dagen så började det dock hända saker. Hade knappt satt oss i bilen för än jag nästan körde över en tjäderfamilj som inte hade särskilt bråttom över vägen.
Det var dock inte något jämfört med renen som hade bestämt sig för att trava mitt i vägen en stund senare.
Bengt var för en liten stund renfösare och först när “renfångaren” var en meter från renen och dieselmotorn vrålade vek den av.
Ett tag senare fick vi våra misstankar bekräftade.
Vi hade stannat vid Polcirkeln för att ta en bild och köpa en souvenir. När Bengt skulle betala sin Lapplands-keps sa expediten att vi skulle passa oss för de extremt KORKADE renarna som gärna betade i dikena och helt plötsligt hoppade ut i vägen.
Vi såg en hel del renar, men inga fler på vägen som tur var.
Den bästa renen var nog ändå den som låg på våra tallrikar när vi åt lunch i Gällivare! Gällivare som förutom Suovas-stek också har Dundret.
Ett litet fjäll men med en fin utsikt över det vidsträckta landskapet.
Men det var dock efter Kiruna som det riktigt fina började!
Lapporten, Torneträsk ochAbisko fotograferat från Björklidens hotell.
Torneträsk föresten!? I Skåne är ett träsk lerigt och otrevligt! I Disney-sagorna bor det troll i träsk!!!
Detta träsket är en stor sjö! Skäms lite över att jag har varit så okunnig…
Sedan kom vi till Norge och som vanligt så blev allt lite mer, eller skall vi bara säga annorlunda i Norge…
Narvik från andra sidan fjorden
Och väl ute i Lofoten
så var det så som det är i Lofoten…
En satans trevlig och lärorik (kanske lite lång) resa som jag varmt kan rekommendera alla att göra någon gång!
Ojoj det blev ganska många bilder i detta inlägget. Får ta en paus och sedan skriva ett inlägg till om gårdagens tur.
/Andreas
Vet inte om det var jag som hade orealistiskt höga förväntningar eller om det var 11 grader och duggregn som ställde till det, men bryggan i det pittoreska Nusfjord var öde!
Restaurangen hade nästan en helt tom uteservering. Endast några “tappra” rökare satt ute och huttrade. Där inne var det 2 Cider för 60 och coverbandet körde gamla hits som några överförfriskade medelålders människor försökte finna kärleken till genom att dansa bugg med varandra…
Själv spenderade jag några timmar på stället tillsammans med en Fanta, en sjuksköterksa (med vänner) och ett antal utländska turistguider.
