Category Archives: Omvårdnad

Mina tankar och frågeställningar kring omvårdnadsproblem jag stöter på under mina resor

Sista inlägget, bloggen flyttar!

För drygt 3 månader sedan fattade jag beslutet att det var dags att gå vidare i livet och med livet flyttar även bloggandet. Kommer så snart som möjligt börja skriva på http://sjukskoterskanorge.se/ och vill du vara riktigt säker på att inte missa något så kan du även följa mig på Facebook!

Sedan juni 2009 har det blivit 930 blogginlägg, många om vardagens trivialiteter, en del om hur det är att vara sjuksköterska i Sverige/Norge och några andra om mina reflektioner kring nyheter och och sådant jag sett. De har skrivits från Tromsö i norr till Grekland i söder. Jag har bloggat från fjordar, fjäll, städer och små öar vid Nordsjöns rand.

Under dessa 3 åren har jag hunnit förlova mig, gifta mig och få en underbar liten dotter. Mina matlagningsfärdigheter har förbättrats och jag har inmundigat en hel del goda drycker. Jag har varit med på debattprogram i TV, skrivit debattartiklar i tidningar och varit med på radio x fler. Jag har jobbat på närmare 100 avdelningar/institutioner, på ett 20-tal olika orter.

Och när jag ser bilder från bloggens första sommar kan jag snabbt konstatera att jag har fått betydligt gråare hår och bloggen är säkert en bidragande orsak till det…

Jag har varit ledsen, arg, men mestadels glad. Och det jag är gladast över är att 2442 kommentarer har skrivits. Det är interaktionen mellan mig och Er som har hållit bloggen levande, det har varit min morot för att skriva vidare och jag hoppas att många av er vill följa mig vidare.

Ses på andra sidan!

/Andreas

PS Läser du detta på http://norgesjukskoterska.se/ så är det en kopia på den gamla bloggen. Välkommen till den nya!

Vaccinera sitt Barn mot Vattkoppor

Härom dagen uppstod det en situation där min dotter på 13 månader skulle kunna utsättas för Varicella Zoster-virus och få vattkoppor. Min första tanke var att låta dottern få viruset och få det hela “överstökat”, men sedan började jag fundera lite och jag skulle gärna vilja höra din åsikt!

Det finns nu mera vaccin mot vattkoppor. Vattkoppor har vi alla (nästan) haft och inte lidit speciellt mycket av det, jag kan själv knappt minnas att jag hade det. Vaccint skyddar dock inte bara mot den sjukdomen, men också bältros (som är när virus som legat latent i kroppen sedan den första infektionen blommar upp igen) och det är fram för allt det jag skulle vilja skydda min dotter mot.

Har träffat många patienter som har slitit med smärtsamma bältrosutbrott och hade det inte varit skönt att veta att lilla Iris kommer slippa, eller? Har du någon åsikt i frågan?

/Andreas

Närhet och Distans, i hemsjukvård och på Böttejuv

Har haft fullt upp de senaste dagarna. Jobbat var dag sedan i fredags och umgåtts med familjen ute i naturen på fritiden.

På jobbet har lite spännande skett och det är inget dåligt. Hjälper, vårdar, organiserar och gör allt för att mina “brukare” skall få en så gott liv som möjligt. Tycker det är så fantastiskt att prata med dem om hur det var förr här i trakten.

Många är födda och uppväxta på gårdar runt omkring. I dalar och på fjäll. En del har jag gått till på någon av mina fjällturer, andra finns inte längre och några ligger nu mera inne i samhällen som vuxit upp omkring dem. En del av de gamla växte upp som gårdsägare, andra som tjänstefolk och anställda. Så gott som alla lämnade under 40- och 50-talet gårdsbruket och började på Årdalsverken. Aluminiumverket förde inte bara med sig välstånd, men också stora utsläpp som förgiftade naturen till den grad så att djuren dog och fjällsidorna, som idag åter är gröna, blev svedda och bruna. Varken unga eller gamla pratar om vad föroreningarna gjorde med människornas hälsa. Kanske ett känsligt ämne…

Som ett naturlig del i samtalet tar jag rätt så ofta upp vad jag gör på min fritid här i Årdal. Norrmän älskar sina fjäll och när jag visar bilder…

…som denna (tagen igår på Böttejuv 1322 m.ö.h) skiner de alltid upp och berättar om när de var där, eller om något annat fint fjäll.

Idag har flera påpekat hur fin utsikten är där uppifrån och jag kan inte annat än att hålla med!

Böttejuv mot Övre Årdal som ligger hissnande 1300 meter längre ner.

I höjd med mitt hår till vänster kan ni ana Eldegard som jag har besökt flera gånger (tittar man på den 5:e bilden i inlägget från den 30/6 så är Bettejuv precis över gården).

Självklart leder bilder som dessa ofta in samtalsämnet på barn. Mitt och deras barn, barnbarn och “ålderbarn”. Både glada och ledsamma minnen får man ta del av.

Förutom fjäll och barn har jag också fått endel förstående leenden när mina stela och ömma ben kommit på tal. Många har haft samma smärta, men hade nog gjort vad som helst för att få känna den en gång till…

Kommer ihåg att vi läste en bok som hette “Närhet och Distans” under utbildningen. Har dock intet minne av vad som stod i den. Vad tycker ni om att använda sig själv och sitt privatliv i jobbet på detta sätt? Var går gränsen?

/Andreas

PS Vill ni se hur kul det är att sitta i en bärmes i 3 1/2 timme så kan ni se det på bloggens Facebook-grupp!

Sjuksköterskan och Morfinet

Efter ett bad där den gula ankan gjorde sucée var det inte speciellt svårt att få dottern att somna här bredvid mig i sängen.

Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur “knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

DÖDEN, inte så dum att tänka på ibland, eller!?

Som sagt, vi kunde inte trolla och livets magi/kemi tog slut, precis som det alltid gör förr eller senare.

Tror personligen inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi har försonats med vår egen dödlighet. Och hur kan livet bli helt om vi förtränger en av två ting alla levande varelser måste gå igenom!? Först när vi accepterar livets obönhörliga faktum, att vi alla föds och så småningom kommer att dö, kan vi göra rätt prioriteringar i livet och förstå vad som verkligen är viktigt.

Argumentera gärna emot, men jag tycker att vi alla borde följa uppmaningen som står vid ingången till en av Göteborgs begravningsplatser:

TÄNK PÅ DÖDEN (inte altid men lite då och då).

/Andreas

PS Jag vet att jag lite då och då återkommer till detta ämne, men hur kan jag inte göra det när mitt/vårt yrke hela tiden tvingar mig att tänka på det!? Kanske också en av anledningarna till att jag tycker om att vara ssk:a? Det är svårt att blunda för livets spelregler.

PPS Allt detta högtravande skriveri om dödlighet betyder inte att jag har nått mitt mål att acceptera min och andras mortalitet, men kanske är det mitt sätt att bearbeta mina upplevelser och komma lite närmare målet?

En Saknad Vår och Intensiv Vård

Innan jag gick till jobbet igår snöade det utanför mitt fönster. Jag skrev på bloggens Facebook-wall att frågan i den stunden var “gå till jobbet eller lägga sig under täcket igen”.

Detta var så klart en rent retorisk fråga, men jag tycker det kan bli vår snart!

Klev ut genom dörren och som genom ett trollslag skingrade sig molnen och solen bröt igenom. Väl på jobbet mötte jag sjuksköterskan som under kvällen skulle ha rollen som “koordinater och backupp”. Det första hon sa var “Jobbar du ikväll Andreas, då får vi förbereda oss på att jobba mycket”, fast på norska. Sist vi jobbade blev en av mina patienter riktigt dålig…

10 minuter senare fick jag en patient från en “vanlig” avdelning (sengepost) som var stabilt dålig med många parametrar som var precis på gränsen. Gav patienten halv-intensiv behandling framgångsrikt i några timmar (och med framgångsrik menar jag något bättre mätvärden).

Sedan blev allt snabbs sämre. På mindre än en minnut gick det stabilt dåliga läget till kritiskt. Febril aktivitet, sköterskor som ryckte in när jag inte klarade av att göra allt som skulle göras själv och läkare som gav tydliga ordinationer resulterade i att jag 5 timmar efter försämringen kunde rapportera över en patient som var något bättre än när jag tog emot patienten i början av arbetspasset.

“Er älskade är mycket sjuk och vi kan inte trolla, men vi gör alltid vårt bästa” sa jag till anhöriga och det var så det kändes när jag gick “hem”, vi hade gjort vårt bästa och det kändes bra (att jag i tillägg till det fick lära mig lite nya ting och börjar känna mig ganska trygg med både CEPAP och Nitro-dropp är inte heller det fel)!

/Andreas

PS Varvade ner framför SVT:s Nattfilm “American Gangster” som jag kan rekommendera.

 

Sjuksköterska

Senaste jobbperioden var ganska tuff. Inte så mycket för att jobbet var tungt och besvärligt, snarare tvärt om. Hjärtövervakningen på A-Hus har givit mig tillbaka en del av yrkesglädjen som går förlorad när man slutar utvecklas.

Fotograf: Jezzica SunmoNej, intressanta utmaningar har det inte varit brist på. Septiska chocker, nirto-dropp som titrerats upp och ned och avslutningsvis en bedårande liten dam som fick ett plötsligt hjärtstopp, nästan bokstavligen, i mina armar!

Blev ganska känslomässigt att visa in en son till sin nyligen avlidna moder och sedan sätta sig i bilen för att komma hem till en mor och en liten dotter. Livet i början och slutet på bara några timmar. För stora kontraster för att det inte skall darra till i hjärtat. Man är trots allt bara människa…

Inte heller känslorna har gjort veckan tuff, men en rastlöshet jag har haft i kroppen som gjort att jag inte kunnat sova och sömnbrist sliter som inget annat, det har nog de flesta skiftarbetare upplevt!?

Nu är jag i alla fall kurerad. Ett träningspass som fick varenda muskel att svida, en öl med en vän och hemmets ljuva säng skänkte mig den djupa sömn så har längtat efter.

Dags för en barnvagnspromenad i vårsolen!

/Andreas

PS Med tanke på det jobb vi sjuksköterskor gör, borde det heta “inte under 34000″…

Fel vecka att jobba på “hjerteovervåkningen”

Det var också en vecka att råka jobba på “hjerteovervåkningen“!

Enligt en artikel i DN så ökar antalet hjärtinfarkter veckan efter att man ställt om till sommatid.

Med tanke på att det var fullt på avdelningen igår så kanske inte detta kommer att påverka vårdtyngden nämnvärt…

/Andreas

PS Får försöka boka in mig på samma avdelning när det är dags att ställa tillbaka klockan, för att kompensera 🙂

Sköljer ner en Septisk Chock!

Fick härom dagen uppleva uppleva hur dramatisk en septisk chock kan vara. Som om inte det var nog så var även patienten min…

Med god hjälp av kollegor och läkare uppnådde vi ett skört, men stabilt dåligt läge som vi klarade att upprätthålla genom natten.

Ytterligare två arbetspass och 48 timmar senare har trycket de senaste timmarna börjat normalisera sig. Urinproduktionen har efter kolossala mängder vätska och nu senast hästdoser med Furix åter kommit igång så bra så att det sista jag gjorde innan jag lämnade var att bromsa ordentligt på furix-infusionen. Andningen stabil med endast 4l på grimma och nedtrappning sker.

Jag har lärt mig mycket både tekniskt och omvårdnadsmässigt, men skulle gärna vilja höra om det är någon som kan dela med sig av sina erfarenheter av Septisk Chock och eventuellt hur tillståndet behandlas i Sverige!?

Har nu i alla fall, välförtjänt, sköljt ned den septiska chocken med ett glas rött och lite medhavda delikatesser. Hoppas jag blir en klokare man imorgon när jag kommer hem från jobbet och läser era kommentarer 🙂

/Andreas

Talar inför Upprorsmakare (sjuksköterskestudenter) i Umeå 20/3 (och min medarbetare erbjuder jobb)!

Löneupproret bland sjuksköterskestudenter sprider sig över landet och mitt hjärta fylls av hopp. Senast läste jag att det kommit till Göteborg!

Blivande studenter har utmanat landstingen på ett “chicken race” där landstingen vill säkra sommarens bemanning, men utan att höja lönen och från andra sidan studenterna som vill få 24.000 i ingångslön, annars inte jobba. Vem skall stå fast vid sina principer längst?  Oddsen är lite ojämna då landstingen nästan har monopol på arbetsmarknaden, men har samtidigt skyldighet att erbjuda säker vård. Studenterna måste ha mat i magen….

Minns som igår när jag tog mitt första jobb som sjuksköterska. Det var Januari 2007, jag var 29 år gammal, hade 4 års yrkeslivserfarenhet som lärare, men fick ändå lägsta ingångslön. 18.500 stod det på mitt kontrakt…

Avdelningschefens som jag “förhandlade” med hade bundna händer. Hon sa ursäktade att hon inte kunde göra något just nu, men att längre fram skulle det komma lönehöjningar och att det var då jag kunde kräva högre lön. Det skulle visa sig att det inte fungerade riktigt på det sättet och det ledde fram till mitt beslut att lämna landstinget.

Imorgon, tisdagen den 20/3 kl 18, är jag och Marcus Gambreus, sjuksköterska och rekryterare på Xtra Care, i Aulan i Vårdvetarhuset, Umeå. Jag skall tala om mina erfarenheter från Norge och mina tankar kring studenternas kamp. Marcus skall förbättra oddsen för studenterna genom att erbjuda de nyfärdiga sjuksköterskorna jobb i Norge!

/Andreas

PS Är du ssk-student i Umeå så sprid gärna detta vidare så ses vi imorgon. Är du ssk-student och upprorsmakare  någon annan stans och känner att lite pepp-talk och Norge-jobb skulle hjälpa dig/Er så kontakta gärna mig eller Marcus (andreas.blogg@hotmail.commarcus.gambreus@xtracare.se)

Läs mer här: Dagens Medicin, BLT, ttela, Arbetaren, DN, NorrbottensKuriren, SvD,