Category Archives: Lön för mödan

Vin, mat, resor och kultur. Det som förgyller livet!

Sista inlägget, bloggen flyttar!

För drygt 3 månader sedan fattade jag beslutet att det var dags att gå vidare i livet och med livet flyttar även bloggandet. Kommer så snart som möjligt börja skriva på http://sjukskoterskanorge.se/ och vill du vara riktigt säker på att inte missa något så kan du även följa mig på Facebook!

Sedan juni 2009 har det blivit 930 blogginlägg, många om vardagens trivialiteter, en del om hur det är att vara sjuksköterska i Sverige/Norge och några andra om mina reflektioner kring nyheter och och sådant jag sett. De har skrivits från Tromsö i norr till Grekland i söder. Jag har bloggat från fjordar, fjäll, städer och små öar vid Nordsjöns rand.

Under dessa 3 åren har jag hunnit förlova mig, gifta mig och få en underbar liten dotter. Mina matlagningsfärdigheter har förbättrats och jag har inmundigat en hel del goda drycker. Jag har varit med på debattprogram i TV, skrivit debattartiklar i tidningar och varit med på radio x fler. Jag har jobbat på närmare 100 avdelningar/institutioner, på ett 20-tal olika orter.

Och när jag ser bilder från bloggens första sommar kan jag snabbt konstatera att jag har fått betydligt gråare hår och bloggen är säkert en bidragande orsak till det…

Jag har varit ledsen, arg, men mestadels glad. Och det jag är gladast över är att 2442 kommentarer har skrivits. Det är interaktionen mellan mig och Er som har hållit bloggen levande, det har varit min morot för att skriva vidare och jag hoppas att många av er vill följa mig vidare.

Ses på andra sidan!

/Andreas

PS Läser du detta på http://norgesjukskoterska.se/ så är det en kopia på den gamla bloggen. Välkommen till den nya!

Åter HEMMA efter 4 grymma månader!

Sedan 30 timmar hemma i vår lägenhet i Majorna, Göteborg. Efter att ha varit på vift i nästan fyra månader känns det förvånansvärt mycket som vanligt vilket på intet sätt är dåligt. Vi har haft det underbart och min lilla familj har upplevt mängder av nya spännande saker varav väldigt många ni har fått ta del av (för er som är nya här på bloggen så är det bara att klicka sig tillbaka i historiken).

De två kalla “sommar”-månaderna då jag jobbade i Årdals hemsjukvård kommer vi fram för allt att minnas för alla fantastiska fjällturer vi tog vid de branta undersköna fjordarna och…

…bland Jotunheimens karga snöklädda toppar.

Våra sju veckor i Grekland som följde Årdal är svåra att sammanfatta då vi hittade på mängder av trevligheter, men om man skall nämna det som min fru härom dagen kort och gott kallade för “Det BÄSTA” så är det så klart våra tre dagar på Olympen som skall nämnas…

…och då kanske fram för allt känslan av att stå över Musornas Plateau och blicka ut över berg och hav. Sällan har jag varit så lycklig som där och då. På något konstigt vis så kändes det som om min själ öppnades och all världens skönhet strömmade in utan filter. Helt klart en mycket speciell plats…

Kan inte komma på hur vi på ett bättre sätt hade kunnat utnyttja dessa fyra månaderna av föräldraledigheten. Kan ni?

Nu, som sagt, i HöstGöteborg som inte är lika dramatiskt och storslaget men ändå vackert på sitt sätt och kanske fram för allt så är det HEMMA!!!

Kommer tyvärr inte ha så mycket tid att njuta av det nu. Familjens resurser är inte oändliga och jag har inte jobbat sedan den 16:e Augusti. Imorgon är det dags att packa väskan för på Onsdag bär det åter av mot landet i väster och nya äventyr!

/Andreas

PS Vår dotter har gått från att vara 9 till att 13 månader. Självklart är det absolut största med dessa fyra månaderna att ha fått ha spenderat så mycket tid som jag har gjort med henne och att få vara en del av denna lilla persons framväxt. Att dessutom ha fått vara på dessa platser, som bara kan beskrivas som naturens under, tillsammans med henne får anses som pricken över i:et, russinet i kakan och allt vad det nu heter…

PPS Följ gärna bloggen via Facebook där jag bland annat lägger upp intressanta artiklar och annat smått och gott!

Njuter Höstens (Grekiska)Frukter!

Som jag skrivit tidigare så är hösten definitivt här…

…och stränderna ligger sedan länge tomma.

Kanske är märkligt i svenska ögon, då det på dagarna är upp emot 25 grader, men tänker man på att det i två månader varit närmare 40 och ytterligare 2 över 30 så kan man förstå att folk är både mätta på hav och lite kräsna vad gäller badtemperaturen.

Nu är tid att njuta av den lena solen och sluta gömma sig ifrån den.

Vädret har förändrats och med den naturen. Om sommaren var melonernas, persikornas, spannmålens och tobakens skördetid så har nu tiden kommit för andra grödor.

I morse tog vi bilen genom morgondimman till “folk”-marknaden som är i grannbyn var onsdag.

Många av fälten var fulla av bomulstussar, redo att skördas. De överfulla lastbilarna, på väg till anläggningen som tar emot skörden, ser ut som molnfångare som hela tiden läcker sitt byte. I vägkanterna ligger tussarna likt den första snön.

På vår väg också tusentals olivträd som i dessa dagar bågnar av sin börda. För de träden vars frukt skall ätas hel är väntans dagar snart över, de som skall bli till gyllengrön olivolja får en månad till så att de hinner bli svarta, mogna och stinna med olja.

Marknaden, som är mycket mer trogen årstiderna och landet än de svenska stormarknaderna, har såklart också förändrat sitt utbud. Spenat, sallad och andra liknande växter som slet i den obarmhärtiga solen säljs nu i mängder. Broccoli, kål i alla dess former, rotfrukter och såklart de första efterlängtade citrusfrukterna. Clementinerna vi köpte idag var himmelska!

Min favoritfrukt, denna årstiden, trots clementinernas förträfflighet är dock en annan. Det är dessutom en frukt som jag kan plocka hos min kusin (och om något år i min trädgård)

Granatäpplen är inte bara goda och nyttiga, de är också vackra…

FÖRFÖRISKT VACKRA!!!

Jag, som inte är en vintermänniska, trivs som fisken i vattnet och tror du att naturen nu är klar för att gå i ide så har du fel. Mina onklar har fullt upp med att plantera kål, purjolök, spenat och liknande grödor som klarar lite frost. Här skördar man sina egna grönsaker långt in i januari.

Det är dock inget jag kommer att få uppleva i år. Imorgon är sista dagen i landet, så nu skall jag och frugan packa så att vi kan ägna oss åt annat imorgon.

Som att sitta och lukta på vår nästan 2 meter höga rosmarin. Doften den sprider kring sig gör inte bara humlorna galna av glädje…

/Andreas

Nu-et och Äventyret Framtiden

Sedan vi kom till Grekland för snart 6 veckor sedan har vi fått höra vilken tur vi har haft med vädret. De senaste dagarna har dock hösten kommit och det är underbart!

På dagarna når termometern 20-25 grader vilket är en perfekt temperatur för anläggningsarbet i trädgården och för att ha gångträning med en liten Iris, som tog sina första stapplande steg härom dagen. På kvällen steker vi pannkakor i fleece och ull-långisar.

Att gå på taverna är både gott och trevligt, men pannkakor med grädde och husets persikomarmelad är himmelskt!

Kämpar för att fokusera på och njuta av nu-et, men allt oftare driver tankarna iväg hemåt och på det som komma skall. Äventyret fortsätter och jag hoppas att ni vill följa med på resan

/Andreas

PS Jag klär ganska bra i grek-linne och kör skottkärra med cement hyfsat. Skönt att ha en talang att falla tillbaka på om hälsosektorn skulle kollapsa 😉

“Untitled” av Tassos Mantzavinos

Förra året upptäckte jag en grekisk konstnär vid namn Tassos Mantzavianos på galler TinT, här i Thessaloniki. Igår snubblade jag över ett silkscreentryck av konstnären som innehåller alla de element jag tycker om hos honnom.

Ett uttrycksfullt ansikte i en enkel miljö. Dragen påminner om dem man återser i ortodoxa ikoner blandat med dem hos den ironiska “folklore”-skuggspelsfiguren Karagiozis. Även ilustrationerna från min fars ABC-bok från 50-talet återfinns i hanns stil.

Med andra ord så talar den direkt till en Greks hjärta!

Tavlan har dock ej någon titel. Har ni några förslag? Och vad tycker ni, talar den till er?

/Andreas

PS Mantzavinos ställer i detta nu ut i Bryssel, om ni blir nyfikna och har vägarna förbi…

Pausblogg…

Jobbar på att få tid till att blogga, men har fullt upp med annat…

Som nu tex så har jag fullt upp med att se månen som går upp ur havet och dricka vin på balkongen tillsammans med goda vänner.

/Andreas @Pandileimonas Pieria

Vad är gulligare än en ettåring!?

Det var frågan en vän ställde igår.

Hon svarade själv på frågan och svaret var självklart…

två ettåringar!

Vi har fått efterlängtat besök av vänner från Spjutstorp, Österlen här i Grekland. Våra nötköttsproducerande vänner har nämnts på bloggen flera gånger tidigare och nu är de här till min, Johannas och kanske fram för allt Iris stora glädje.

Det har varit 32 grader idag och nu när det börjar skymma åker grillen fram. Hoppas att allt är bra där hemma!

/Andreas

På Olympens topp händer DET, men inte allt…

Sitter på balkongen i byn. Klockan är 22.22, någon stans i mörkret skäller en hund och jag funderar på om jag skall gå in och hämta en kofta, men jag klarar mig nog lite till för jag rör helst inte på mig idag.

Från korsryggen ner till hälen värker varje muskel. Knäna gnisslar, knakar och känns som om de skulle gå av. Min vänstra stortå lindad och indränkt i jod. Hur tån blev sådan? Det kommer jag till så småningom!

I Söndags vaknade vi i Litohoro några kilometer från Egeiska havets kust och vid Olympens fot. Allt var förberett, packat och klart. Det som vi inte behövde ha med oss lämnade vi på fina, rena och oerhört trevliga “Guest House Papanikolaou” och tog bilen upp till “Prionia” (Sågarna, på Grekiska) 1100 m.ö.h där en av lederna upp mot Relfuge A “Spilios Agapitos” (Älskade Grotta) börjar.

Resa med lätt packning när man har bebis är lättare sagt än gjort, speciellt när bara barnet väger 10 kg…

Mina muskler, som stort sett har haft siesta sedan vi lämnade Årdal fick sig ett bryskt uppvaknande, men efter fyra timmars hårt slit…

först genom bokskog…

och senare genom ett brant landskap med karga, kraftiga och lavintärda tallar, kom vi fram.

Paus tog vi nästan bara för att bli fotograferade av människor som var på väg ner och som inte trodde sina ögon när de såg oss och utbrast “Men Gud, en bebis på berget, BRAVO” osv osv.

Refuge A drivs av Greklands bergsbestigarförening och har 110 bäddar, de flesta i flerbäddsrum. Då vi hade bebis så hade personalen bokat ett mysigt “dubbelrum” (krypin) till oss. Skall man upp en helg så är boka i god tid ett måste, men annars är det bara att ta med sig (minst) ficklampa, lakan eller sovsäck och gå upp.

Mat och dryck kommer mulorna upp med och finns därför i överflöd, så det behöver man inte tänka på!

Vår första morgon gick vi upp kl 06.15, hängde på låset och fick frukost först av alla kl 06.30.

Med en kaffe i handen kunde vi sedan i lugn och ro njuta solens första strålar, som visade sig bredvid Mt Athos.

Sedan var det bara att gå.

och gå

och gå.

I två dagar gick vi, men vi hann med några pauser också

för att leka med stenar, där stigen var som bredast…

för att sträcka på benen, där det fanns svängrum…

för att äta en frukt, där toppen var nådd (här på Skolios som med sina 2912 m.ö.h är Greklands näst högsta topp och endast Mitikas, precis bakom, är (6m) högre)…

eller för att låta Iris bestiga sina egna små toppar, här på Musornas Plateau vid Refuge Ch. Kakalos 2650 m.ö.h (där de coola klätrarna hänger). I bakgrunden klippan som heter Stefani (Kransen) men kallas Zeus Tron. Ser ni stigen som går straks under klippan?

Efter 2 1/2 dag på berget så var just Musornas Plateau det sista vi besökte innan vi tog den långa vägen ner.

Vet inte om det var maten, landskapet, utsikten, människorna, min familj, smärtan i min kropp eller mitt psyke som gång på gång fått kämpa mot min höjdskräck, eller om det var allt på en gång, men jag kände starkt i hela min kropp att HÄR ville jag vara. När vi sedan närmade oss toppen på den pyramidformade lilla kullen Profitis Ilias (Profeten Ilias) så var lyckan total!

Det är en magisk plats!!!

Galenskap, tänker någon, men jag är säker på min sak. Johanna kände det, antikens greker som kom hit för att offra gjorde det säkert och sedan länge har de modernare kommit hit för att tända ett ljus vid altaret.

I denna lilla kyrka hade jag kunna tänka mig att gå var söndag! (människor har både gift sig och döpt sina barn här uppe).

Som ni kanske förstår så var det tre oförglömliga dagar och vill ni veta om jag överdriver så får ni gå upp och känna efter själva (något jag starkt rekommenderar).

/Andreas

PS Höll på att glömma tån!

Vi tänkte att våra kroppar kunde behöva lite sol, vila och ett bad idag. Körde omvägen förbi standen på vägen hem till byn. Ingen strand utan Frappe (kallt kaffe). På ben som påkar tog jag sikte på strandbaren. Lågsäsong och rastlös personal betyder nytvättade stenplattor. Flip-Flop-toflor och halt är en dålig kombination…

Nästan skrattretande…

Lämnar och summerar Evia och är nu på väg mot nya höjder

Det finns egentligen bara ett värdigt sätt att lämna en plats på och det är såklart

med båt, i alla fall en dag som igår när solen skiner och hav, himmel, båt och måsar samlas kring den “Blåvita”!

Att lämna en plats med båt och långsamt se platsen bli mindre och mindre ger en tid att reflektera kring vad platsen har givit, vad man kommer att sakna och vad man ser fram emot att uppleva vid resans slut.

På Evia har vi upplevt

varma källor i staden Edipsos där talet 80, inte bara är antalet varma källor (10% av landets varma källor), men också medelåldern på besökarna som spenderar dagarna likt sälar i det uppvärm havsvattnet eller på skållheta klipporna…

Vi har självklart också badat, men är man besökare på Evia skall man inte förvänta sig några stränder i världsklass som på många andra platser i Grekland.

Däremot desto fler tavernakatter…

…många tavernakatter!

Bor man som vi, i den enda vackra byn på norra ön, Limni så kan man också se fram emot några episka solnedgångar (speciellt om ett oväder precis dragit förbi bergen i horisonten).

En liten kort fjälltur blev det också, men det är inget jämfört med vad som komma skall…

Nu har vi som sagt lämnat Evia bakom oss och det känns skönt. I morse gick jag upp på vår “nya” terass i Litohoro och tittade på utsikten.

Åt ena hållet hav och åt andra…

…de skräckinjagande branta och steniga topparna på Olympen, Greklands högsta berg och hem till antikens gudar.

Får nästan svindel när jag tänker på att jag skall dit upp. Högsta toppen kommer jag inte kunna nå då den både är “luftig”, brant och olämplig för små barn. Jag kommer inte heller, i detta nu, lova några bragder då respekt för berget, hänsyn till väder och magkänsla går före allt, men ett är säkert. Efter två nätter och tre dagar på berget kommer jag ha en episk träningsvärk!

/Andreas

PS Några sjuksköterskenyheter hemifrån?