Category Archives: Betraktelser

Jag hör, jag ser och jag tänker… Numera delar jag också med mig!

“Bli inte sjuksköterska” är Vårdförbundets nästa kampanj, eller!?

Förra veckan var bitvis ganska stressig, men allt efter som måstena betades av började jag också gå ner i varv och det var på tiden!

Har varit uppe i varv lite väl länge och jag kände att det började ta ut sin rätt. Vet inte om det är en klassisk gå-ner-i-varv sak eller om det skall skyllas på att vi varit mer sociala den senaste veckan än vad vi varit på hela sommaren, men igår slog förkylningen till med full kraft och idag har jag känt mig ganska skruttig och hade det inte varit för att en liten flicka, på snart ett år, kämpar med sin första riktiga förkylning samtidigt så hade jag tillåtit mig att vara mer ynklig.

Det positiva i denna klagosången är att förkylningen kommer nu, när vi är i Sölvesborg hos mina föräldrar och inte om en vecka när vi är i Grekland!

Nog om mig och mina betydelselösa krämpor.

I Vårdfokus, Vårdförbundets tidning, läste jag idag en artikel om att utlovade utbildningsplatser för sjuksköterskor är i forozonen. Det står inte i klartext, men eftersom det finns ett negativt focus på denna nyhet så misstänker jag att Vårdförbundet är för att fler sjuksköterskor skall utbildas och min fråga är då varför tycker man det!?

Vilket är Vårdförbundets jobb? Är det att värna det svenska samhället, att försöka få politiker att göra det som är bäst för Sverige och dess medborgare, eller är det att värna om svenska sjuksköterskor och deras intressen?

Man måste vara både blind, döv och dum för att inte se att sjuksköterskor är underbetalada och att Vårdförbundets största motpart Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) både öppet och dolt använder sig av både kartellbildning och andra tjuvknep för att hålla sjuksköterskornas löner nere, trotts att brist råder eller kanske just därför.

Tittar man på tex Högskoleingenjörer som har en lika lång utbildning som sjuksköterskor så kan man på SACO (Sveriges Akademikers CentralOrganisation) läsa följande:

För nyexaminerade högskoleingenjörer i den privata sektorn låg lönen 2011 enligt Sveriges Ingenjörers lönestatistik i spannet 24 000-30 000 kr/månad, med en median på 26 000. För högskoleingenjörer utan chefsbefattning med 10 års yrkeserfarenhet var medianlönen 35 000, och efter 15 år i yrkeslivet var medianlönen 40 000 kr/månad. För chefer med motsvarande yrkeserfarenhet var medianlönen 9 000 kronor högre.

Frågar man en högskoleingenjör varför de har en sådan lön så kommer de helt säkert säga kompetens, låg tillgång och hög efterfrågan. Varför gäller detta inte sjuksköterskor? Varför skall sjuksköterskor tjäna över 35% mindre än högskoleingenjörer? Köper vi 35% billigare mat, hus eller bjuder landstingen på semesterresor?

Är det var sjuksköterskas plikt att subventionera svensk välfärd med sin låga lön så att politikerna blir omvalda genom att lägga pengarna på nya JAS-plan, sänka skatter eller subventionera städhjälp till bättre bemedlade? Nej säger jag, men jag hade önskat att facket också hade en hårdare linje i frågan!

Precis som på vårdavdelningarna där sjuksköterskor slopar sin lunch för att indirekt täcka upp för politiska beslut (den aktiva handlingen är att hjälpa en människa) så är Vårdförbundets beslut att propagera för fler fler utbildade sjuksköterskor att springa SKL:s ärenden.

Vårdförbundet borde inte bara sluta propagera för fler sjuksköterskor, men också göra som läkarnas fack som trots prognoser som pekat på framtida brist (framtiden är nu) aktivt har jobbat för minskade utbildningsplatser, men inte bara det! De borde också köra mitt kampanjförslag som jag skrev om för 2 1/2 år sedan “Kampanj 2010: Bli inte sjuksköterska!” och då menar jag inte som en liten tillfällig sak, men som en permanent, hela tiden och över allt fram till den dagen trycket på politikerna blir så stort att SKL säger “vi behöver fler sjuksköterskor och vi som arbetsgivare har ansvar att göra det till ett attraktivt yrke”.

Då kan man ta en kaffepaus och lyssna på vad de har att säga…

/Andreas

PS Följ gärna bloggen på Facebook. Brukar länka till intressanta artiklar och får ofta minst lika många kommentarer på mina inlägg där som här!

PPS Lånade en bild av Lindström och hoppas att det är OK. Se fler på hanns fantastiska hemsida!

 

 

Min Norge Sommar 2012 där Pappa var #1 och Sjuksköterska var #2

Igår var det då till slut dags att lämna Årdal, men innan jag börjar skriva om de nya resmålen, äventyren och utmaningarna vill jag hålla kvar oss vid “Norge-sommaren” en liten stund till.

Som jag har skrivit många gånger tidigare var detta inte en sommar då de stora pengarna skulle tjänas, men sommaren då jag skulle kombinera lagom mycket arbete med att umgås med min mammalediga fru och vårt barn på nya spännande platser. Det har vi gjort och när vi om 15 år, för hundrade gången, berättar för Iris om vår första sommar med henne och tittar på fotografier så är det nog dessa 5 som bäst summerar denna sommaren…

Med Iris framför en Norsk fjällgård i solskenet.

Fru och dotter äter “niste” på Molden, 1100 meter över Lusterfjorden.

Nödvändig paus. Vägen dottern har burits och skall bäras tillbaka syns…

Tittar ut över Bergen från Flöjelns topp, dit vi inte gick, men tog Flöjenbanan.

En topp och några stenar för mycket. Sista dagen då “stigen” var för brant och det kanske var en eller två sten för mycket att kliva upp på (säkerheten fram för allt när man har bebis på ryggen)…

Hade jag visat bilder för en kollega så hade det nog blivit samma bilder, men jag kanske också hade slängt in en bild från jobbet…

Soltak, Ray Ban och fjäll som nästan äter upp himmeln!

Bilderna beskriver knappast att temperaturen legat en bra bit under 20 grader nästan hela sommaren, men vi har svettats på våra turer ändå och helt ärligt, vem minns de regniga och kalla dagarna om 15 år!?

Nu är vi åter på den svenska sidan av Svinesundsbron, men inte hemma i Göteborg för där är vår lägenhet utlånad till några vänner.

Nej, vi har bytt Årdal mot Västergötland och Johannas gamla släktgård där vi i detta nu…

bland hela släktens avdankade möbler från de senaste 5 årtiondena, njuter av lite god ost, sallad och vin, som allt såklart inhandlats i Sverige!

Och i detta ljuva lugn planlägger vi framtidens äventyr som jag inte tänker dela med mig av just nu, men jag lovar ni kommer inte bli besvikna 😉

Skall försöka leva lite efter Paulo Choelho:s visdomsord:

If it´s still on your mind, it´s worth taking the risk!

Hur har din sommar varit och har du några spännande planer för framtiden!?

/Andreas

PS För att inte missa vad som händer, när det händer så kan jag rekommendera att ni följer mig och bloggen på Facebook (och bjud gärna in en vän eller två)!

PPS Vill ni ser bilder från denna sommaren, eller någon annan jobbresa i Norge så är det bara att söka eller klicka sig bakåt i historiken. Har jobbat i Tromsö, Lofoten, Bergen, Tysnes, Oslo, Tönsberg, Årdal, Borås, Göteborg, Uddevalla, Trollhättan, Stenungsund och Stockholm sedan jag började blogga så det finns en del bilder och iakttagelser att läsa/se…

Usain Bolt, Spiridon Louis och konsten att bli legend

OS är slut och lika förväntansfull som man är innan det börjar, lika skönt är det när det är över!

Många har de fantastiska prestationerna varit och jag har fått med mig endel av dem när jag varit på besök hos mina gamlingar, endel andra har jag läst om i tidningen, men de flesta har gått mig obemärkt förbi, men det säger nog mer om mig och mina intressen än om prestationerna.

Det är dock något jag har hängt upp mig på som jag har haft svårt att släppa. Den fantastiskt snabba Usain Bolt har utnämnt sig själv till “legend” efter att ha blivit den förste att försvara sina OS-guld i både 100 och 200 meter. Bra säger jag, fantastiskt.

Jag och många med mig, däribland långtradarchauffören som stod i samma p-ficka utanför Flåm, hade noga planerat för att inte missa Usain Bolts 100-meterslopp, men är han en “legend” för det!?

För mig är ett ord som “legend” oerhört laddat och människor med det epitetet befinner sig någon stans mellan myt och verklighet. Jag skall ge ett exempel!

Spiridon Louis, en fattig ung man i en liten by i utkanten av en liten stad som inte många år tidigare hade blivit huvudstad i ett land som 1896, året då Spiridon var 26 år, var mindre än hälften så stort som idag. “Spiros”, som han kallades, hjälpte sin far att sälja mineralvatten i staden och på kvällen tog de sin åsna och gick hem till byn där de drev ett litet jordbruk.

Av en ren slump råkade Spiridon vara född i ett århundrade då rika Européer spenderade sina pengar på äventyrliga upptäktsresor för att fylla i de vita fläckarna på kartan.  Att jaga efter mytomspunna platser vars position sedan länge glömts  eller gömts var också högst populärt!

En av dessa rika och lärda män var den franske baronen Pierre de Coubertin som fängslades av utgrävningarna av det antika Olympia. Han bestämde sig för att han skulle starta upp de Olympiska spelen. Sagt och gjort, 1894 bildade han IOK (Internationella Olympiska Kommittén) och två år senare hölls de första spelen i Athen.

Coubertin, som gillade historia, var också inspirerad av historien om Feidippides som sprang från slaget i Marathon till Athen för att medela att de grekiska nationerna segrat över perserna och att de nu var räddade. Vid ankomst utbrast han “Chairete nikomen” (“Var hälsade, vi har segrat”), innan han föll ihop död av utmattning. Från den 12:e September 490 f.Kr fram till 1896 hade ingen varit så galen att springa den sträckan. Feidippides öde var antagligen lite avskräckande…

Coubertin ville dock annorlunda och “Marathon” blev en gren i de första Olympiska spelen. Grekiska uttagningar hölls och ansvarig var en officer vid namn Papadiamantopoulos och i det första uttagningsloppet, som också var det första moderna marathonloppet, gick några killar vidare. I det andra blev Er nya bekantskap Spiridon Louis 5:a, som råkade bo utanför just Athen och hade råkat tjänstgjöra under Papadiamantopoulos något år tidigare.

Mars 1896 gick spelen av stapeln och invigningen på den återuppbyggda antika stadion var nog oerhört pampig med dåtidens mått mätt.

Den 29:e Mars, när det var dags för Marathon hade den unga hemmanationens iver för att få ett guld övergått till desperation. Starten gick och de 17 löparna, varav 13 var greker, gav sig iväg. De internationella idrottsmännen tog genast täten. Någon stans halvvägs sprang löparna förbi en “kafenion” (cafe) som ägdes av Spiridons kärestas far. Spiros satte sig, beställde in ett glas vin och bad om ägarens dotters hand. Det skålades i Cognac och Spiros, som antagligen kände att detta var hans livs dag, lovade att komma i mål som nr 1 trotts att han nu låg en bra bit efter.

Med bara några kilometer kvar började de internationella idrottsmännen storkna, men i Spiros kropp brann ett hjärta av kärlek och i hans blod rann det sötaste vin så han fortsatte outtröttligt. Han gick upp i ledning och det sändes ett cykelbud till den väntande publiken på stadion som genast kom i extas och började ropa “Έλλην, Έλλην” (Hellen, Hellen).

Olympic Games, Athens 1896.View of the Panathenaic Stadium at the moment of the arrival of the Marathon runner Spyros Louis, March 29th, 1896. Photograph by Nikolaos Pantzopoulos. Benaki Museum

När den fattige vattenförsäljarens son kom in på stadion kokade läktarna. De två ungprinsarna mötte honom och sprang med i det sista varvet.

Väl i mål med sluttiden 2:58:50, som väl måste anses som en rätt skaplig nybörjartid, hyllades han som en nationalhjälte och av Kungen fick han önska sig vad han ville.

Spiridon, som var uppklädd i nationaldräkt, visste inte vad han skulle önska sig så önskade sig så han bad om en kärra som han kunde dra med sin åsna, drog sig tillbaka till sin lilla by som en nygift man och drev vidare sitt lilla jordbruk. Han blev senare lokal polis, men hamnade ändå i fängelse i ett år för ett brott han inte begått.

Som upprättelse fick han, som gammal man, bära den Greklands fana i Berlin 1936 och överlämna en fredens olivkvist till Adolf Hitler. Spiridon dog den 26:e Mars 1940, 67 år gammal, några månader innan Axelmakterna invaderade Grekland och slapp därmed uppleva de fasor hans folk skulle utsättas för av utav mannen han mött några år tidigare…

Spiridon sprang bara två lopp i sitt liv, ett kval och ett OS där han tog en vinpaus, han fick inga miljoner av sponsorer, men en åsnekärra och det räckte för att göra honom till en odödlig legend.

Om Usain Bolt har det som krävs vet jag inte, det får framtiden utvisa, men är det något historien om Spiridon Louis lär oss så är det att det inte handlar om att vinna flest guld, springa mest, eller snabbast som gör legenden. Legendstatusen får man av att göra något stort i ett större sammanhan där många detaljer gärna är höljda i dunkel och myterna blir lika många som de faktiska detaljerna!

/Andreas

PS Den lilla silverpokalen som Spiridon vann 1896 såldes tidigare i år på auktionshuset  Christie’s i London för den nätta summan av 860.000 US Dollar och det finns ett par barfota-löparskor uppkallade efter honom. Om någon minns Usain Bolt eller köpa hanns medaljer om 114 år kommer varken han eller vi få reda på…

Norska mysterier…

Ledig helg i Bergen med familjen var en katastrof!!!

I alla fall om tanken med helg är att man skall känna sig utvilad på måndag. En intensiv helg som avslutades med en 4 timmars bilresa tillbaka till Årdalstangen. Framme vid midnatt och idag ringde klockan 06.30. TRASIG är känslan i kroppen idag.

Av denna anledning väljer jag att inte skriva om Bergen idag då jag vill vara vaken när jag skriver om den upplevelsen. Istället tänkte jag visa er varför norrmän blir norrmän och inte tex svenskar.

Se bara på denna “första bildeboken”, den innehåller svaret på många norgemysterier!

Som varför du aldrig ser en Norrman äta riktig lunch…

Eller hur mördande reklam som krävs för att “Tran” (fiskleverolja, som varit med tidigare här på bloggen) inte skall försvinna ur hyllorna!!!

Återkommer med Bergen-bilder ASAP

/Andreas

Vardagsmagi med Cafféfåglar och riktig Magi med Nise

Rutiner, jobb och vardag är döden för blogginspirationen!

Jobb, familj och fjäll, jobb, familj och fjäll. Jag har inte tröttnat på att vara i naturen, men bilder på mig på en bädd av blåbärsris kanske Ni har sett nog av?

I dessa lägen får man börja leta magin i vardagen, den typen av magi som man tar för givet, men som inte är mindre fantastisk för det!

För om inte som vardagsmagi, hur skall man då beskriva…

…känslan av att sitta på café i ett soligt Sogndal och titta på “caféfåglar”, även kallade gråsparvar, med en blivande ornitolog, eller

smaken av pannkakor, vispgrädde och körsbärssylt, som frun kokat ihop medan jag var på jobbet?

Men är man uppmärksam här vid Sognfjordens strand så blir vardagsidyll plötsligt naturäventyr.

En krusning på vattenytan och en gång till. Kanske skall vi gå lite närmare för att se vad det är!? Såg vi rätt?

Ett stim med småfisk försöker hoppa ur vatnet för att undkomma något fasansfullt, men vad? Och då, ljudet som man hört så många gånger på naturprogram, “Pfffff”, ett litet moln av vatten och sedan en ryggfena som försvinner lika fort som den dyker upp.

Det är såklart inte blåval vi pratar om, men när man 50 meter från stranden kan följa vikval jaga, eller Nise som det heter på Norska, blir i alla fall jag varm i hela kroppen. Då är det inte längre vardagsmagi, då är det bara magi!

Och som all magi så är det oerhört svårt att fånga på bild, speciellt om man bara har med sig vidvinkelobjektivet, men jag lovar, det är vikval…

/Andreas

Humanistisk Attack

Ett år har gått sedan det ofattbara i Oslo och på Utöya. Jag tror alla vet precis var de var när de fick nyheten om det inträffade i Oslo, var de var när till en början difusa rapporter om att något höll på att hända på en liten ö i närheten av Oslo, var de var när de förstod vad som faktiskt hade hänt.

Jag vet var jag var och jag kommer aldrig att glömma den arbetsnatten!

En dryg månad senare skrev jag i Dagens Sjuksköterska och uppmanade alla att gå till Humanistisk Attack. Jag står fortfarande för vart enda ord i den texten. Tänker därför inte skriva något mer än att be er läsa “Humanistisk Attack”.

Nu skall jag lyssna på Eskil Pedersen, som var på Utöya, på Sommar i P1.

/Andreas

PS Kan också rekomendera “Som om ingenting har hänt“, som man kan läsa i Aftonbladet idag…

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6SvD1, SvD2, SvD3SvD4, SvD5A1, A2, A3, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5

 

 

 

 

 

 

 

Draperad till en Norrman

Är det någon som gillar Sinfeld? Jag älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt minst en gång!

George säger i några avsnitt “om det hade varit socialt accepterat så hade han draperat sig i sammet“.

I Norge är nog acceptansen för sammetsklädda män också liten. Något annat som Norrmännen dock älskar att skyla sina nakna kroppar med är “turkläder” och då aldra helst i  ULL!

Efter att ha frusit rumpan av oss uppe på Böttejuv i 5-6 grader och vind i Söndags har vi insett att man kanske borde göra som Norrmännen i Norge och inte som en naiva storstads-Göteborgare. Så imorgon lämnar vi Sportlife-gym-kläderna hemma och tar på oss de nyinhandlade.

Ull, ull och åter ull, till både mamma, pappa och barn. Irisens lilla body är i ull/siden, NICE!

Kom med lite fleecetröjor och byxor i “supermaterial” också, så imorgon bär det av till Fanaråken kläda som riktig Norrmän. Kanske ÄR jag en Norrman!?

Imorgon blir det 5-10 grader, sol och lätt bris på anrika Turtagrö Hotel så vi räknar med en relativt lätt fjälltur trots 1100 meters stigning, fram för allt för att Visa-kortet har blivit betydligt lättare efter 2 dagars norsk shopping…

/Andreas

PS Vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag ser hur dåligt klädd jag var när jag besteg Tromsdalstind för snart 3 år sedan. Det går trots allt bra att vara lite naiv ibland…

Närhet och Distans, i hemsjukvård och på Böttejuv

Har haft fullt upp de senaste dagarna. Jobbat var dag sedan i fredags och umgåtts med familjen ute i naturen på fritiden.

På jobbet har lite spännande skett och det är inget dåligt. Hjälper, vårdar, organiserar och gör allt för att mina “brukare” skall få en så gott liv som möjligt. Tycker det är så fantastiskt att prata med dem om hur det var förr här i trakten.

Många är födda och uppväxta på gårdar runt omkring. I dalar och på fjäll. En del har jag gått till på någon av mina fjällturer, andra finns inte längre och några ligger nu mera inne i samhällen som vuxit upp omkring dem. En del av de gamla växte upp som gårdsägare, andra som tjänstefolk och anställda. Så gott som alla lämnade under 40- och 50-talet gårdsbruket och började på Årdalsverken. Aluminiumverket förde inte bara med sig välstånd, men också stora utsläpp som förgiftade naturen till den grad så att djuren dog och fjällsidorna, som idag åter är gröna, blev svedda och bruna. Varken unga eller gamla pratar om vad föroreningarna gjorde med människornas hälsa. Kanske ett känsligt ämne…

Som ett naturlig del i samtalet tar jag rätt så ofta upp vad jag gör på min fritid här i Årdal. Norrmän älskar sina fjäll och när jag visar bilder…

…som denna (tagen igår på Böttejuv 1322 m.ö.h) skiner de alltid upp och berättar om när de var där, eller om något annat fint fjäll.

Idag har flera påpekat hur fin utsikten är där uppifrån och jag kan inte annat än att hålla med!

Böttejuv mot Övre Årdal som ligger hissnande 1300 meter längre ner.

I höjd med mitt hår till vänster kan ni ana Eldegard som jag har besökt flera gånger (tittar man på den 5:e bilden i inlägget från den 30/6 så är Bettejuv precis över gården).

Självklart leder bilder som dessa ofta in samtalsämnet på barn. Mitt och deras barn, barnbarn och “ålderbarn”. Både glada och ledsamma minnen får man ta del av.

Förutom fjäll och barn har jag också fått endel förstående leenden när mina stela och ömma ben kommit på tal. Många har haft samma smärta, men hade nog gjort vad som helst för att få känna den en gång till…

Kommer ihåg att vi läste en bok som hette “Närhet och Distans” under utbildningen. Har dock intet minne av vad som stod i den. Vad tycker ni om att använda sig själv och sitt privatliv i jobbet på detta sätt? Var går gränsen?

/Andreas

PS Vill ni se hur kul det är att sitta i en bärmes i 3 1/2 timme så kan ni se det på bloggens Facebook-grupp!

Hur går det i VårdSommarSverige!? Blev det KAOS och fick någon 24.000?

Efter att jag hade gjort mina hembesök, lagt några dosetter och kommit hem funderade jag igår på om jag skulle skriva och fråga hur det gick i VårdSommarSverige. Jag gjorde inte detta utan jag tog min dotter på ryggen och gick en smärtsamt brant promenad upp till Eldegard.

Två timmars kroppslig smärta i vacker natur är som balsam för själen, inte då men efter…

Hur det går i Sverige i sommar är trots allt inte mitt problem. Jag har tagit min familj och åkt till Norge för en jobb/natur-sommar. Med god bemanning på jobbet och med hela Sognfjorden och Joturneimen för våra fötter tjänar jag både pengar och njuter av en plats som kryssningsfartygspassagerare från hela världen betalar massor för att uppleva i några dagar. Det bästa av alla världar!

Med 1200 meter höga fjäll som kuliss så ser även riktigt stora kryssningsfartyg små ut…

Men så kan jag inte låta bli att bry mig. Jag är Svensk, det är min sjukvård som vansköts, den som skall hjälpa mig, min fru och vår dotter när vi blir sjuka. Och jag är inte minst lojal med och känner för mina kollegor hemma i Sverige som med sina kroppar och dåliga löner får finansiera ROT, RUT och jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4, 5…

Idag hade vi planerat för en långtur, men det har vädret satt stopp för. Kanske dags att ställa frågan idag istället?

Under våren har retoriken varit vass, det har slagits på trummor fram och tillbaka. Nyutbildade har krävt 24.000 och arbetsgivare har sagt “befängt”, vi klarar sommaren ändå. Hur är det då i VårdSommarSverige? Hur är det där du jobbar? Nog med personal? Överbeläggningar? Är det någon som fått 24′ i månaden? Har marknadens lag om “tillgång och efterfrågan fungerat”?

/Andreas

PS. Precis innan jag sätter mig för att skriva detta surfar jag in på dn.se och finner svaret på hur det har gått i Stockholm “Större kaos på Akuterna än någonsin” (artikel 2). Politikerna, som är ytterst ansvariga för vården, säger varken bu eller bä. De bestämmer bara hur lite pengar sjukhusen skall få och låter sedan sjukhusdirektörerna och alla där under slita sitt hår. Varför ställer inte massmedia Filippa Reinfeldt till svars för situationen, hon är trots allt ytterst ansvarig för vården i Stockholm!?

Gå gärna med i bloggens Facebook-grupp för uppdateringar och andra intressanta (och ointressanta) nyheter!

UPPDATERING 12/7 kl 12.34: Socialdemokraterna kräver krismöte med Filippa Reinfeldt angående vårdsituationen i Stockholm!

DN3, DN4, SvD

Hurtig på Molden och Lat med Klara Zimmergren

“NEJ, Slappna av. Tanka hem en TV serie. Lägg dig på soffan. Njut” var uppmaningen en gammal studiekamrat gav mig igår på bloggens Facebook-sida när jag skrev att vi skulle ut och gå på tur på min lediga dag.

Yr.no hade dagen innan skrivit att det skulle bli strålande sol. Igår morse hade de ändrat sig, men vi var taggade och varken Viktor eller de regnande-moln-symbilerna på kartan kunde stoppa oss.

Var lite nojig för låga täta mon som kan göra fjället en ganska läskig plats att vara på, men de dök först upp när vi var på väg hem.

På bilden Årdal inkilat mellan fjällen, eller det lilla man kan se av byn pga de låga molnen.

Innan det hade det varit behagligt mulet och svalt. Svettades gjorde vi ändå. Och när det började regna lite lätt.

Då var det bara att sätta på regnskyddet och ingen var ledsen för det…

Efter knappt 2 timmar hade vi klarat av de 3,6 km långa stigen och de 600 höjdmetrarna upp till Molden

Känns alltid lite som om man äger världen när man står vid ett toppröse…

En känsla som snabbt går över till ödmjukhet när man inser hur liten man är i denna vidunderliga natur!

Visst, utsikten hade säkert varit mer färgglad och Jotunheimens toppar hade prytt horisonten på ett magnifikt sätt om vädret varit fint.

Men olika nyanser av blått är också fint att fika till.

Eller vad tycker ni?

Ni som följer bloggen vet att jag älskar mat. Och mat är som vi alla vet aldrig så gott som när kroppen har förtjänat det.

Igår på en brygga i Solvorn, en liten pärla vid Lusterfjordens gröna vatten…

…där också det anrika Walaker Hotell ligger som är från 1600-talet och Norges äldsta hotell.

Dricka kaffe, äta lefse och studera kartor kan man göra där, om man inte vill betala för boende och flott middag.

Idag är också en ledig dag, men till skillnad från igår, följer vi Viktors uppmaning eller så gott det går när man har en 10 månaders dotter som går i 500. Som tur är så sover hon mellan varven och då gör vi allt vi kan för att ha lite “Söndag i Sängen”, som Bo Kaspers sjöng på en av sina första plattor…

TV-serier har vi inga, men Sommar i P1 med mängder av trevliga sommarpratare finns på nätet. Till frukosten lyssnade vi på Klara Zimmergrens sommarprat och blev rörda till tårar av hennes prat om ofrivillig barnlöshet.

Mellan varven kan jag också erkänna att jag fick lite dåligt samvete för att jag kanske ibland har varit en av de tanklösa män hon beskriver.

Skall inte försvara mig, men tacka henne för att hon delat med sig av sina erfarenheter och gjort mig medveten om hur det också kan vara.

Så kära Viktor om du läser detta, eller du som gör det nu. Ta dig en liten timme och lyssna.

This entry was posted in Betraktelser, Jobb och resa, Lön för mödan and tagged , , , , , , , , , , on by .